Det blev start i Hässelbyloppets 10 km idag. Jag vet egentligen inte vad som fick mg att åka dit, men kanske för att jag tänkte att något var jag ju ändå tvungen att träna idag. Efter en lång resa dit och kanske 45 minuter till start mötte jag fler löpare från IF Linnéa, mer eller mindre laddade. Engagemanget var lite sisådär. Efter klädinlämningen bestod uppvärmningen av att jogga till starten plus lite till. Inte mycket, men klockan var desto mer. Fram mot startfållan och lämnade sista överdragsjackan till Annikas pojkvän, tack för det. In i startfållan och i det läget visste jag ingenting kändes det som. Det enda jag hade tänkt innan loppet var att jag skulle få ett bra lopp inför halvmaran i Amsterdam om en vecka. Startskottet gick och vi sprang iväg.

Ganska mycket folk och ganska trångt och jag gillar inte att behöva springa på ojämnt gräs när man knappt ser vad man sätter fötterna för det är en massa folk överallt. Efter ett tag kom vi ut på asfalt, men egentligen lika trångt fortfarande. Det började rulla på och efter ett par kilometer såg jag att jag höll lite under 4 min/km i snitt. En del Linnéalöpare rörde sig kring mig lite fram och tillbaka och det är ju alltid kul att se lite folk man känner. Det rullade på men samtidigt började den typiska känslan i så här korta lopp infinna sig, det är jobbiga lopp för man måste springa så fort. Men idag kom jag i alla fall fram till halva sträckan innan det blev jättejobbigt. Men strax efter halva loppet kom det också ett par uppförsbackar och kommer de vid fel tillfälle kan minsta backe kännas jobbig. Efter halva sträckan tror jag att jag hade en tid som vid ett jämnt lopp pekade mot under 38 minuter, men det kändes som att det kanske inte skulle hålla hela vägen in.

Jag kommer lätt in i en känsla där det går ganska snabbt men samtidigt kämpar jag lagom mycket, men det känns lite som att ”det blir inte mer/bättre än såhär”. Vid 6-7 km började jag längta lite mot målet, jag ville att det snart skulle vara slut. Jag hoppades på svaga utförsbackar där jag kunde vila lite. När man får en liten svacka märks det direkt hur de omkring en har ett högre tempo än mig själv. Jag försökte hålla ett okej steg och kämpade mig lite framåt. 38 minuter var förlorat så jag fick börja hoppas på 38:30 som sluttid. Det är lite småjobbigt men det rullar på och in på sista varvet på tartanbanan innan målgång. Blev omsprungen av en som vek in så tajt framför mig att jag började trampa honom på fötterna. Varför gör de så? Så onödigt! Jag tar mig in i mål och klockan stannar på 38:24. En tid och ett lopp som inte går till historien som något speciellt, mer än kanske ett tecken på att jag kan springa sub 40 minuter på milen även om ingenting känns bra innan.

I startfållan: Många i IF Linnéa gillar adizero adios