När man är ute och springer kan man ju välja på vilket sätt man gör det. Man kanske springer tuffa intervaller på bana, ett långpass mitt på dagen när det är som varmast eller älgar fram i någon träskmark någonstans. Träningspassen går ju att göra grisiga på många olika sätt. Men ibland kan man ju försöka att inte göra det så grisigt jobbigt, bara sticka ut och springa där man vill springa och i den fart som kroppen råkar tycka vara lagom för dagen. Jag själv kan vara dålig på det, både när det gäller att springa på ”fantastiska” ställen och att bara springa för att njuta. Men igår kväll lyckades jag bra med det och det är jag nöjd med!

För er som hänger med här på bloggen är det väl ingen skräll att jag då sprang utmed Prins Bertils stig i Halmstad. Vädret var fantastiskt bra och när jag lämnade lägenheten och gick genom stan till min start vid slottet fick jag sällskap av de som hade sett Sverige vinna mot Island i fotboll en liten bit bort på Örjans vall. Jag hade ingen klocka med mig, jag skulle inte springa någon specifik runda utan bara springa bortåt och vända och jag hade adidas adios boost på fötterna för bästa känslans skull.

Jag sprang iväg utmed Nissan, fick sällskap av några änder och tog mig ner till småbåtshamnen. Jag valde att springa på stranden, inte för att det är snabbast utan för att det gav mest i njutning för stunden. Jag tänkte på hur fantastiskt det är att ha första stranden redan 10 minuters löpning hemifrån. Solen skiner och folk leker med sina hundar och de hundar som för stunden inte får bada verkar inte så nöjda. Efter första stranden är det inte långt till Brottet (simstadion i Halmstad heter så) och därefter kommer nästa strand, inte lika bred och inte lika lång, men med bättre sand. Här är det mer folk kvar som njuter av den svenska sommaren men jag väljer nu att följa stigen som går i strandskogen och det är jag inte ensam om. Jag möter en del löpare och jag springer också förbi någon. Mer än i vanliga fall, funderar jag på om de andra löparna tänker på hur bra vi har det eller om de ”bara” springer på i sin träning? Stigen böljar och ibland är det inne i strandskogen och ibland så går den öppet precis bakom sanddynorna och när den gör det kan jag inte låta bli att springa uppför sanddynorna bara för att kolla in stranden och utsikten som bjuds.

Jag hade inga krav på mig, jag ville bara ut och springa för mig själv, känna om löparkroppen är med mig. Jag vände efter dryga halvtimmen och efter jag hade vänt tänkte jag också på hur skönt det var att inte ha någon sträcka, distans eller exakt tid eller fart jag skulle vara ute. På så sätt gick det inte att springa och hålla koll på något utan det fick bli vad det ville.

Först 3 bilder på 3 olika stränder jag sprang förbi. Sen ett bar bilder på Prins Bertils stig och till sist en bild på underbara adidas adizero adios boost!