Idag råkade det lite spontant bli en joggingrunda på lunchen. Sara skulle ut och undrade om jag ville haka på. Ville och ville, men ja, det kunde jag väl göra. Men jäklar vad kallt det var ute i Halmstad idag! Kvicksilvret måste ha frusit fast i botten på termometern. Jag hann knappt komma utanför dörren innan jag frös om händerna och för att inte tala om benen. Benen fryser man sällan om, men nu gjorde jag det.
Men vi joggade iväg och jag tänkte att idag hade löpbandet varit bra. Men även om det är kallt kommer man framåt. Vi skulle ju bara ut på en liten lunchjogg, trodde jag. Borta vid delningen på rundan visade det sig att vi skulle springa långa varvet, inte vad jag trodde direkt. Men det gjorde vi och det rullade på och snart hade vi inte så långt kvar hem.
Men kallt var det. Nu när jag sitter här och skriver inlägget känner jag fortfarande hur motoriken i fingrar och händer fortfarande är sargad efter den kyliga lunchjoggen.
