Att jag skulle springa långpass idag när det var söndag var det egentligen aldrig någon tvekan om. Det jag kanske däremot var lite orolig för hur det skulle gå rent tidsmässigt. Skulle jag palla stå på bandet i tillräckligt lång tid? Jag visste inte vad det var på TV.
Förra veckan körde jag på ganska hårt på mitt långpass, men idag var planen att ta det lite lugnare. Dels tyckte jag att det räckte och dels ville jag verkligen att det skulle bli ett långpass och då fick jag inte vara slut efter 18 km bara för att det gått för fort.
Jag började i 5.00 min/km fart och ökade farten successivt upp till 4.30 min/km fart under de första 15 kilometerna. Sen tänkte jag att jag blir här, jag kör på i 4.30 min/km, det får räcka. Under första milen ungefär hade jag bra sällskap från TV´n med Biggest Loser, men sen var det roliga slut. Resten av passet hade jag inget kul på TV´n som kunde göra passet lite roligare. Ibland hade jag folk runt omkring mig på konditionsmaskinerna, men ibland var jag nästan helt själv. Sara var också på gymmet på olika 45 minuters pass, så mellan hennes pass fick jag besök så jag hade hela tiden detta att se fram emot.
Jag hade det ganska tungt idag, fick inget gratis (om man nu kan få det när man springer). Det kändes som jag kämpade varje kilometer, varje minut och av någon anledning hade jag knappt några tankar på kommande lopp heller som skulle kunna hjälpt motivationen. Jag vet egentligen inte vad jag höll på med. Men, men, jag kämpade på i 2,5 timme som idag blev 32 kilometer. Visst hade jag kanske tänkt något längre, men det får bli i Portugal.
Idag körde jag i mina gamla Asics Noosa som jag köpte förra decenniet. Jag har för mig att jag var ganska nöjd med dem, men idag var de inte kanon. Jämfört med mina olika skor från Adidas Adizero serie så är Noosa tjockare och varmare och inte lika lättsprungna. Framförallt efteråt var jag också mer öm i fötterna än vanligt. Så tyvärr, mina Noosa får kanske inte följa med till Portugal, vi får se.
