Än är det ett tag kvar till Boston Marathon, så än kan jag köra långpass, tyckte jag. Tyvärr tyckte kroppen nog lite annorlunda idag för den kändes väldigt seg när jag satt på fiket innan det var träningsdags. Men, men, jag fick väl hjälpa den igång lite. Värre än så kunde det väl inte vara.
Jag drog iväg och tanken var att köra de första 2 milen i 4,45 min/km. Det var ganska segt i början, inte jobbigt, bara segt. Men efter en mil började det rulla på lite. Tänk att man ska vara så seg i starten. Hur som helst, andra milen rullade på lite bättre och jag såg nästan fram emot passering 2 mil. Pulsen låg under de första 2 milen ganska stadigt på 140-145 slag, men om det är bra eller mindre bra har jag ingen koll på.
Planen var att springa tredje milen i en fart som innebär maran på 3 timmar, dvs ungefär 4,15 min/km. Så det var bara och följa planen och höja farten lite lagom. Det kändes nästan bättre än väntat, för det kändes inte så stor skillnad. Men pulsen ökade, men inte till mer än till 155-157 slag så den slog ju inte i taket direkt.
Jag hade alltså pulsklockan med mig igen, för andra gången i år. Men jag kan inte påstå att jag förstår så mycket av vad klockan visar. Visst, den visar pulsen, men jag har lite dålig koll på vilken puls som är bra och dålig. Men jag kanske lär mig. Om jag om ett tag kan hålla samma fart med en lägre puls, ja, då borde jag blivit bättre. Så långt är jag med :-)
