Här kommer ett inlägg jag kanske egentligen inte skulle lägga tid energi på att skriva, men idag gör jag det ändå. Jag var på gymmet och styrketränade med min PT. Eftersom vaden är som den är så skulle det fokuseras på rygg, triceps och sånt.
Men det roliga var att jag passade på att vara där 15 minuter innan vi skulle börja för att cykla lite som uppvärmning. Men väl där gick jag upp på löpbandet istället. Jag gick i 5 minuter innan jag ökade farten till 5 min/km och blev tvungen att springa. Lugnt och försiktigt sprang jag nervöst och kände mig för i varje steg. hur känns det i vaden i detta steget? Jo, det gick bra. Hur gick det i detta steget då? Jo, det gick bra igen. Så gick tankarna nästan hela tiden. Och även om jag någon gång undrade om jag kanske kanske inte kände lite lite ändå, så blev det aldrig någonting av det, och absolut aldrig något som jag skulle kalla smärta, inte ens en känning tror jag. Så emellanåt kände jag hur jag sprang där med ett litet litet leende på läpparna samtidigt som jag tänkte, hoppas ingen ser mig.
Det blev 10 minuter och det fick räcka så, sen började styrketräningen och jag ville nog egentligen inte testa mer än så heller. Så nu får vi se när jag vågar testa nästa gång.
Kanske dags att börja röra på fläsket snart!
