Redan nu när jag börjar skriva detta inlägg inser jag att det kommer bli sjukt långt och emellanåt sjukt löparnördigt men samtidigt så ärligt det bara kan bli. Att så här i efterhand skriva ett inlägg om helgen då jag sprang mitt första klassiska Boston Marathon är som att uppleva det lite en gång till, från drömmar och förväntan till verklig upplevelse, en del besvikelse men samtidigt hela tiden med en sann glädje över att jag, lilla jag från Halmstad i Sverige, fick vara med och springa Boston Marathon.

Jag har svårt att riktigt komma ihåg när min tanke på att springa i Boston riktigt tog fart, men det känns som ett bra tag sen nu. Ni som har hängt med bloggen ett tag vet att jag kvalade in för att springa redan 2010, men kom då aldrig iväg eftersom det inte gick några flyg från Europa på grund av askmolnet från nån vulkan på Island. Sen dess är Island inte mitt favoritland! Men springa i Boston ville jag ju fortfarande och lite svagt flyttade jag fram tankarna redan när förra årets lopp blev ett DNS (did not start) för min del. Det som hände från förra året var nog mest att jag sprang på 2:57 i Berlin i höstas och blev därmed framflyttad lite i startledet till i år. Boston Marathon startar i 3 olika vågor med 20 minuters mellanrum och i varje våg finns 9 olika corrals (startled). Jag fick nu en plats i första vågen och andra corral som faktiskt är grymt nära eliten i detta gamla storlopp som varje år drar till sig en jäkla massa bra löpare och då menar jag inte bara toppen av världseliten utan också en bredd som är grymt bra. Antalet sub 3 löpare är otroligt stort och dessa kommer troligen också från många olika länder.

Boston Marathon är mer än bara ett marathon, på många olika sätt. Även om jag ville förstå, ville att alla i min omgivning skulle förstå, var det svårt att göra detta innan jag kom till Boston och innan jag sprang själva loppet och även nu efter loppet förstår jag det kanske inte riktigt fullt ut. På många olika sätt märks det att detta är ett gammalt klassiskt anrikt lopp som Bostoninvånarna är stolta över. Till exempel känner verkligen alla till det. Redan i ”immigration” på flygplatsen undrade ”polisen” var jag kvalade in för att få springa loppet. När vi klev in i taxin från flygplatsen frågade chauffören om jag skulle springa maran. På hotellet frågade de om jag skulle springa maran. Och när vi lämnade restaurangen första kvällen sa inkastaren ”good luck Monday” bara för att han på något sätt visste att jag skulle springa maran (som gick i måndags). Och då såg den inkastaren ut som en blandning mellan en lodis och en basketspelare om ni fattar.

Ett annat sätt att se att Boston Marathon är något mer än andra maror är genom att se andra löpare på stan och på den stora mässan som håller öppet i 3 dagar. Jag har inte i närheten sett så många köpa och gå runt med loppspecifika kläder, både på stan och på mässan. Det roliga är också att folk verkar väldigt stolta över att vara med eller att ha varit med i Boston tidigare, för många går omkring i gamla Bostonkläder från alla möjliga årgångar. En del riktigt gamla Bostonkläder såg helt nya ut och anledningen är säkert att de inte har används sedan de köptes i Boston för kanske 10 år sedan eller ännu längre tillbaka. Det måste vara en bra affär för Adidas som är sponsor till loppet och säljer de loppspecifika kläderna. När det gäller mässan så är den stor och bra på alla sätt och vis, eller? Nja, egentligen har jag svårt att veta vad jag tycker om mässan, som faktiskt är ganska lik den i Berlin om jag får säga det själv. En del stora kända märken har stora montrar och en del mindre eller nya märken inom alla möjliga områden trängs på klart mindre ytor. Helt naturligt eftersom varje kvadratmeter säkert kostar en del. Man ser också en del märken här som inte finns eller är så stora hemma i Sverige men en del av dessa hade jag i alla fall sett i New York förra året. Samtidigt som man kan hitta allt möjligt konstigt på mässan fanns det för min del också saker jag saknade. Helt plötsligt ville jag kolla in nya Garmin men den var slutsåld. Och jag hade planerat att köpa några nya skor och visste ungefär vad jag ville ha, men dessa fanns inte heller på mässan (eller i någon annan sportaffär vi också tittade i). På något sätt fanns det väl en förhoppning att jag inte behövde köpa någonting tidigare i vår, jag kunde ju köpa allt i Boston och förhoppningsvis då billigare än i Sverige. Men inte ens Boston kan ha allt, märkte jag. Så mycket finns, men inte allt på långa vägar så det blir precis som de sa till mig i New York förra sommaren, ”vill du ha specialskor får du handla på nätet”. Så för min del blev det som för många andra, jag köpte lite Bostonkläder – men faktiskt också ett par löparglasögon.

Dagen innan maran träffade jag Stefan, en svensk löpare som bor i USA och som nu skulle göra sitt andra Boston Marathon. Vi gick runt på mässan och småkikade på lite allt möjligt samtidigt som vi nördade ner oss i detaljer och med Stefans berättelser det blev återigen uppenbart att Boston Marathon är väldigt stort i USA. Kvällen avslutades på Vapiano med Marathonbuffé som innebar att om man beställde en pastarätt fick man äta så mycket pasta man ville. Sportdryck från Gatorade ingick i priset.

Marathondagen ringde klockan redan 05:00 och det låter ju hemskt tidigt för mig som inte är speciellt morgonpigg. Men med tanke på att lite av jetlaggen satt kvar i kroppen och jag slocknat tidigt var det ganska okej. Jag käkade en banan till frukost, klädde på mig, packade min marathonpåse och gav mig iväg i natten. De allra flesta som var ute så tidigt hade siktet inställt på kanten av den centrala parken där amerikanska skolbussar väntade för att få skjutsa oss i olika konvojer ut till starten i förorten Hopkinton. Boston Marathon är nämligen en A till B bana, där man startar i förorten Hopkinton och springer in till det klassiska målet på Boylston Street inne i centrala Boston. Det var kallt ute och jag var glad att jag bara behövde vänta i 10-15 minuter innan jag fick plats på en buss. Bussresan var en skön resa där de flesta kurade ihop sig för att hålla sig varma och jag gissar att många var lite smånervösa. Det blev en sån där bussresa som är så skön så man knappt vill att den ska ta slut.

Väl framme i Hopkinton var det kallt och lite blåsigt när vi lämnade bussen. Jag träffade Stefan igen och vi slog följe runt på denna stora uppsamlingsplats före starten, lite likt Lidingöloppet med stora gräsytor som blir gyttja om det regnar. Överallt ropade marathonfotografer ”show me your bib” och vi blev fotograferade och många passade även på att ta bilder på ingångsportalerna till ”Athletic Village” som uppsamlingsplatsen kallas. Så småningom lämnade vi våra överdragskläder och begav oss ner mot startområdet. Vi småpratade lite om banan och det slog mig att hur mycket jag än har tittat på banprofilen som kom jag inte ihåg speciellt mycket när det väl var dags. Utför i början och ett gäng uppförsbackar runt 3 mil, det var ungefär vad jag kom ihåg. Vi gick upp till starten och ställde oss i våra startled. På amerikanskt vis välkomnar speakern oss till den bästa maran i det bästa landet och någon (säkert känd snubbe) sjöng nationalsången. Jag kände mig inte speciellt nervös men samtidigt ville jag komma iväg, mest för att väntan skulle vara slut tror jag. Jag märkte på folks kläder och språk att vi var många från väldigt många olika länder och återigen kom det över mig, jag får vara med och springa Boston Marathon, det är inte så illa pissat, tänkte jag. Kort därefter var det dags, folk fipplade lite på sina klockor och det bar iväg.

Mitt mål var att springa under 3 timmar och då hade jag ställt in siktet på 1:26-1:28 på första halvan. Detta tyckte jag vore rimligt eftersom första halvan verkade något lättare. Jag tänkte gå ut i en fart strax över 4 minuter per kilometer och försöka använda nerförsluten i början effektivt utan att göra av med extra energi. Jag stod som sagt ganska långt fram och efter ca 30 sekunder passerade jag startlinjen vilket får vara okej i detta storlopp. Jag kom iväg bra, det var bara vid något enstaka tillfälle jag kände att jag behövde ta ett steg utanför asfalten och ”köra om några” i gruset. Jag hade också bestämt mig för att jag skulle ta det väldigt lugnt i uppförsbackarna, vilket jag höll mig till redan från början. Och tyvärr, till min förvåning, kom det uppförsbackar redan första kilometrarna där jag trodde att det bara skulle vara utför. Annars rullade allt på väldigt fint och jag tycker egentligen att jag fick en rätt bra start. Till min glädje var det så att det stod både kilometerskyltar och milesskyltar så naturligtvis började jag kolla mina tider varje kilometer. Jag låg bra till, strax över 4 min/km som det var tänkt och 10 km passerades på ca 40:20.

Redan från start var det mycket publik utmed banan och alla skrek på oss, alla hejade, alla hejade på alla, kändis eller inte, jänkare eller inte, vi var alla löpare i Boston Marathon och vi fick alla ett otroligt stöd från alla. Och handflatorna från publiken stod rakt ut mot oss löpare för att vi skulle kunna klappa emot allas händer när vi sprang förbi och även om jag till en början var ganska fokuserad var det omöjligt at inte ryckas med i detta och snart sprang jag emellanåt med ena armen rakt ut för att klappa emot publikens händer. Att starta i en mindre förort och springa in till Boston innebar också att vi ibland sprang själva på en landsväg utmed en sjö för att några minuter senare passera en liten amerikansk klassisk by med kyrka, en skola och lite hus. Och i byarna hade nog invånarna inte bara gått man ur huse, de hade nog fått besök av släkt och vänner och av invånarna i närliggande byar för detta var nog dagen på året då det var flest folk i byn. Och allt detta folk bjöd oss löpare på ett sånt fantastiskt stöd, de bara skrek, skrek och skrek. Vi var bäst, vi var starkast, vi var snyggast och vi var allt möjligt positivt man kan tänka sig. Och det var ju nästan så man började tro på det själv. Och så här i efterhand kommer jag också, förutom alla visuella minnen, ihåg hur jag gång på gång blev förvånad över den sanslöst höga ljudnivån publiken fick till utan tekniska hjälpmedel och hur jag springandes ibland drog på smilbanden och började le och småskratta för mig själv, bara för att det var så fantastiskt.

Jag tyckte att 40:30-41:30 hade varit en perfekt start, men efter första milen kände jag ändå att jag inte gått ut för hårt, dvs inte kämpat för hårt. Jag rullade vidare och fortsatte tänka på samma sätt, att jag ska rulla på lätt men bra utan att göra av med för mycket energi och ta det lugnt i uppförsbackarna. Men här efter 10 kilometer fick jag mitt första negativa besked, kilometerskyltarna försvann. Fram till 10 kilometer hade det stått kilometerskyltar varje kilometer, men efter 10 kilometer stod det sen bara var 5:e kilometer. Visst, det stod milesskyltar vid varje miles, men nu hade jag ju börjat följa kilometerskyltarna och det är naturligtvis det jag är van vid. Även om jag redan innan hade räknat ut vilka milesstider olika kilometertider motsvarar så blev det inte riktigt detsamma. Dels blev jag där och då tvungen att tänka miles istället för kilometer, men framförallt får jag ett besked om läget mer sällan än jag är van vid. Tiden mellan varje besked ökas med mer än 50% när jag går från kilometer till miles, dvs från ca 4:00 minuter till ca 6:30 minuter. Detta mentala steg och att jag nu inte längre skulle tänka att jag skulle springa 42 km utan 26 miles var också en omställning. Det låter kanske knäppt, men det var så jag kände. Det blev lite tomt, jag visste inte lika automatiskt var jag var i loppet, och det blev mer en lång väntan på 15 km än att jag snabbt började tänka miles istället. Om detta blev någon påhittad försvarsmekanism om det skulle gå dåligt, nja, jag vet inte, men det var så jag kände där och då.

Generellt sett så tycker jag sträckan mellan 10 och 20 km i ett marathon är det som säger minst. Det är inget oviktigt avsnitt i loppet, men ändå känns det som de andra ”milarna” är viktigare. Första milen ska man igång och allt ska kännas bra, andra milen ska man ”bara” hänga med, tredje milen börjar det bli kritiskt nervöst viktigt och fjärde milen måste man överleva. Jag var nöjd med min första mil och försökte behålla samma känsla vidare, känslan skulle vara viktigare än exakt antal minuter och sekunder som nu mättes per mile. Även om väntan på 20 km och sen att halvmaran skulle passeras vid 21, 1 km eller 13,1 miles blev ganska lång tyckte jag att det rullade på ganska bra, nästan förvånansvärt bra eftersom jag fortfarande tyckte att jag inte gjorde av med mer energi än nödvändigt. Jag sprang mest och försökte insupa atmosfären och med en spänd förväntan på vad tiden skulle vara vid 20 km och kanske framförallt vid halvmarapasseringen.

På tal om atmosfär, det kanske mest uppseendeväckande publikmässigt i Boston Marathon var de ofantligt många tjejerna vid Wellesley som är ett college bara för tjejer. De har som tradition att på marathondagen gå ut och heja på oss löpare och erbjuda kyssar till alla som vill. Detta innebär öronbedövande skrikande tjejer utmed en sträcka på flera hundra meter som står och hoppar och skriker och vill kyssa alla vilket alla deras plakat också vittnar om, ”kiss me, kiss me”!!! Och med kanske 25 000 passerande löpare under en begränsad tid den förmiddagen delades säkert ut en hel del kyssar.

Angående svaret på vad jag skulle ha för tid efter halva distansen var det svaret glädjande. Jag passerade halvmaran på ca 1:25:30 och jämfört med min planerade passering låg jag väldigt bra till, men jag fortsatte att intala mig att det berodde på att jag var så bra och att det inte berodde på att jag gått på för hårt.

Jag hade som sagt inte stenkoll på banprofilen på det sätt jag kanske borde ha och skulle vilja ha, men jag kom ihåg att det skulle gå nerför vid 25 km och sen att backarna skulle börja vid 27-28 km någonstans. Vad det skulle innebära i miles kunde jag bara gissa. Men det var hit jag började längta just nu. Det kanske låter konstigt att jag längtade till de tuffa backarna, men de var dels mitt nästa riktmärke i loppet och dels ville jag gärna ge mig in i dem för att kunna bli av med dem för att därefter kunna blicka framåt mot målet. Att springa och längta till exempel 23:e kilometern kändes inte så aktuellt. 25 kilometer passerades på 1:42:20 om jag minns rätt och kände att jag fortfarande var med i loppet och hade något bra på gång. Nerförsbacken efter 25 km har jag svaga minnen av men att backarna började strax därefter rådde det inget tvivel om. Väl framme i backarna tog jag fram min taktik att ta det lugnt uppför för att inte ta slut tidigare än nödvändigt. Detta gjorde att jag sprang ganska sakta här jämfört med många andra men jag höll mig till min plan. Jag tyckte detta funkade bra på så sätt att när jag väl var uppe hade jag inga problem att sträcka ut lite på steget igen och kände mig okej. Backarna är utspridda på båda sidorna om den kritiska 30 kilometerspasseringen som för min del passerades på 2:04:30 (hmm, då hade segraren redan gått i mål…). Jag tyckte fortfarande tiden var positiv även om det nu innebar en lite högre snittid per kilometer jämfört med halvmarapasseringen, men å andra sidan hade jag ju nu också i lugnt tempo passerat några backar.

Jag hade fått för mig att det var totalt 3 backar, varav Heartbreak Hill är den sista, men jag undrar om det egentligen stämmer. När jag tyckte att jag var inne i den tredje backen fick jag inte känslan av att det var Heartbreak Hill och även om jag ville fråga publiken, så vågade jag helt enkelt inte fråga. Och jag ville framförallt inte få ”fel” svar. Och min farhåga besannades tyvärr, det var inte Heartbreak Hill, den kom som en ny tuff backe kort efter den förra. Ni märker kanske på min text de senaste raderna att jag i det här skedet av loppet börjar bli trött och att jag inte känner mig lika positiv längre. Väl inne i Heartbreak Hill vill jag egentligen se mig omkring i denna beryktade backe, se om det någonstans står ”Welcome to Heartbreak Hill” eller liknande, men huvudet är riktat rakt ner i asfalten så det enda jag egentligen ser är alla hejarop som folk har skrivit i asfalten i alla möjliga glada regnsbågsfärger. Jag fortsätter att springa lugnt uppför, men nu är det inte längre av taktiska själv, nu är det den fart jag har att erbjuda mig själv.

En bit därefter kommer jag ihåg att 21 miles passeras, vilket innebär att jag hade 5,2 miles kvar, drygt 8 kilometer. Och jag kommer ihåg att detta var återigen ganska speciellt när det gäller kilometer vs miles. Jag tyckte inte siffran 5 lät så långt, men när jag räknade om det till siffran 8 i kilometer lät det mycket längre. Så det var lätt till, och farligt, att tro att det inte var så mycket kvar, bara 5 kvar, istället för 8 i mitt gamla vanliga sätt att räkna och det som är mest relevant för mig. När jag passerade 21 miles, eller om det var vid 35 km, jag kommer inte riktigt ihåg, så räknade jag lite på möjlig sluttid. De där riktigt bra sluttiderna som jag tyckte jag hade på gång under första halvan av loppet var nu bortblåsta, så jag räknade snarare på möjligheterna att komma in under 3 timmar. Och vad jag kommer ihåg skulle det inte krävas några fantastiska tider sista biten för att komma under 3 timmar, vilket naturligtvis gladde mig i den stunden. Men om det tidigare hade kommit små sandkorn i maskineriet som gjorde att mina möjligheter på en riktigt bra tid hade grusats så kändes det nu som om stora betongblock kom i maskineriet som skulle förhindra mig att göra en för mig och för dagen okej tid, dvs under 3 timmar.

De sista 2-3 milesen (3-5 kilometerna) blev hemska, jag hade ingenting kvar. Och på något sätt tror jag att jag fick ont i höfter, leder knän och ena foten innan jag egentligen blev tokslut på ork. Det var stapplande steg som tog mig framåt och att se och höra publiken, som fortfarande var fantastisk, var inte längre lika njutningsfullt. Jag gillar allt publikstöd jag kan få så länge det går bra, men när jag tycker det går dåligt och jag är trött då vill jag helst inte synas alls. Eller, jag vill kanske det, men jag vill inte att de ska behöva se mig så trött och stapplig.

Jag inser att det inte kommer bli under 3 timmar och då blir jag tyvärr lite likgiltig till om det blir 3:01 eller 3:03. Men att bryta Boston Marathon för att inte tiden blev vad jag hoppats på fanns aldrig i min tanke. Jag brydde mig allt mindre om klockan men däremot mer och mer om de få milesskyltar som var kvar och de vätskestationer som det faktiskt fanns riktigt gott om. Förutom första milesen var det nog vätskestationer varje miles, inte illa säger jag och många andra lopp borde ta efter. Sakta men säkert började jag komma in mot Boston centrum och åskådarleden blev om möjligt ännu tätare med skrikande publik. När jag svängde in på en tvärgata till målrakan på Boylston Street insåg jag att målet var nära. Väl uppe på breda Boylston Street såg jag den blå målgången långt, långt därframme. En målgång som vi passerat många gånger den gångna helgen skulle nu äntligen passeras på riktigt, löpandes som en marathonlöpare. Att tiden inte skulle bli vad jag hoppats på hade jag ju redan insett så därför kunde jag också passa på att njuta av målgången i Boston Marathon. Att klockan för min del stannade på 3:04:12 spelade där och då ingen större roll. Vad tiden blev skulle inte förstöra min målgång i Boston Marathon och upplevelsen därikring.

Naturligtvis var jag trött efter målgång, det brukar man ju vara och det ska man ju vara, men samtidigt tyckte jag nog att jag hade lite mer krämpor i höfter, knän och fötter jämfört med vad jag är vad vid. Jag gick inte speciellt normalt eller snyggt den eftermiddagen eller kvällen.

Jag kan starkt rekommendera alla som har möjlighet att springa Boston Marathon. Visst, det är en liten tripp hemifrån Sverige men passa gärna på att göra det till en kombinerad semestertripp. Jag tror att Boston Marathon alltid går på Patriots day vilket gör att veckodagarna kan variera. Boston ligger väldigt passande till för vår del (med tanke på restid) på östkusten och det är ganska nära Montreal, Toronto, Ottawa och Quebec i Canada om man vill kombinera med det, annars finns ju New York också nära i USA. Eller varför inte koppla av i Miami eller Karibien efter loppet? Vad ni än väljer tror jag det kommer bli en fantastisk upplevelse.

Mycket trött kille på målrakan

Så här gammal kan man se ut efter en mara