Jag har varit ute på Lidingö och joggat sista milen på loppet. Okej, jag har gjort det förr och till och med sprungit Lidingöloppet även om det kan låta otroligt. Jag är ju en lat asfaltsräv som inte gillar terräng, backar eller när det är jobbigt. Och ändå är det tänkt att jag ska springa Lidingöloppet i höst, men hur ska det gå egentligen? Sista milen är backigare än vad jag kommer ihåg och den lär ju inte bli lättare efter 2 mil i ben, armar, mage, tår och alla andra kroppsdelar som lär vara helt slut när jag kommer till Grönsta Gärde och har den hatade milen framför mig.
Jag håller fast vid att jag tror att det är jobbigare att springa ett marathon än ett Lidingölopp eftersom man (troligtvis) håller på längre tid på ett marathon, men tycker någon annorlunda så får man göra det. En av de jobbiga delarna med att springa terräng är att det går långsammare och är jobbigare än att springa ett flackare lopp på asfalt. Visst, det kan vara fint i skogen vid vatten och allt det där, men det blir trots allt ett sämre resultat. Jag är nämligen dålig på att acceptera att jag inte kan hålla samma fart i ett jobbigt terränglopp som i ett lätt asfaltslopp. Jag vill ju prestera så bra tid som möjligt och i resultatlistan står ju oftast inte hur vädret var, hur backigt det var, hur trångt det var eller vilka anledningar det nu kan finnas till att ett resultat blir sämre än vad det skulle kunna vara på en viss given distans.
Men, som det är tänkt just nu så ska jag springa Lidingöloppet i höst. Och jag får väl tänka som så att träningen inför det förhoppningsvis kan ge något gott med sig till lopp där man har en chans att prestera ett bra resultat i förhållande till distansen. :-)
Jag, en blivande terrängfantast? Nja, inte så troligt!
Klart du ska springa! Jag känner som du – även om jag inte är i närheten lika snabb som du på asfalt så vet jag ändå att jag kommer att bli frustrerad över att jag inte kan hålla ”mitt” tempo under Lidingö…och det skulle inte förvåna mig det minsta om jag brakar in i väggen efter ett par mil, men då får det vara så. Jag ser det som en utmaning både fysiskt och mentalt, och också för att jag verkligen vill känna skillnaden på en mara (som jag gör för första gången nu i maj) och Lidingöloppet…kan verkligen 3 mil vara värre än 4,2? Jag är skeptisk… :)
Om du och Helena känner som ni gör. Då undrar jag hur jag borde känna inför mina tre mil. Ni har i alla fall sprungit den sträckan kuperat eller inte. Ta med mig ut på ett långpass tack! :) Säger som H, klart att du ska springa! :D
Klart du ska springa LL! Är övertygad om att det gör dig till en snabbare maratonlöpare och hjälper dig att hålla dig skadefri! Dessutom är arrangemanget bra, stämningen i spåret trevlig och smärtan i kroppen de sista 10 km riktigt härlig (efteråt). :)
Helena: Du har fattat grejen, man vill ju springa där man springer som snabbast, inte där det är som jobbigast! ;-) Och nä, 3 mil är inte värre än 4,2…
Åsa: Visst kan vi ta ett långpass. Vi hinner med många innan hösten kommer, det skulle jag behöva!
Roger: Jo, visst kommer jag troligtvis att springa. Jag har sprungit förr, men det är längesedan. Och jag håller med om att stämningen är bra. Hoppas bara att värdet blir okej! :-)