Igår var jag faktiskt nöjd med mitt resultat!

Men jag var INTE nöjd med kroppen!

Visst kan det låta konstigt, men hoppas ni förstår mig efter att ni följt med mig genom loppet. För på något sätt borde missmatchen ovan göra mig ännu nöjdare… Jag ska säga att målet var sub 3, även om mitt pers är på 2.57. Men jag trodde att jag egentligen var i tillräcklig form för att sätta pers, men man vet ju aldrig…

Efter en jobbvecka utan träning som snarare kantades av oro för kommande förkylningar och annat visste jag inte riktigt var jag stod. Samtidigt intalade jag mig att det var bättre att inte träna alls än att träna för mycket sista veckan. Och Göteborgsvarvet förra helgen gick enligt plan, även om uppladdningen då inte var så bra. Så förhoppningsvis skulle det bara vara nervositet jag kände sista dygnen innan maran och till och med igår morse. När jag gick upp till Stadion ett par timmar innan start tänkte jag att ”okej, jag får gärna känna mig konstig av nervositet nu, bara den försvinner när startskottet går”.

Uppe på Östermalms IP var det lite av det vanliga, vi hänger vid vårt hörn och man träffar lite folk man känner, även om jag gärna skulle hinna med och träffa ännu fler. Man tror altid att man ska träffa en massa kändisar, men där är SÅÅ mycket folk! Jag hade haft svårt att äta frukost så jag tog en banan och en halv powerbar ungefär en timme innan start och sköljde ner med sportdrickan de bjöd på. Sen en liten jogg bort mot skogen och tillbaka och sen fick det räcka. Vi sa hej då och jag gick och skulle lämna in överdragskläderna. Jag hade funderat en del på om jag skulle ha långärmad underställströja under t-shirten eller inte. Att jag skulle ha ett par trädgårdsvantar jag kunde slänga när jag ville var redan klart. Det var ju lite blåsigt och det blåste lite kallt, men just då såg jag faktiskt lite blå himmel så jag bestämde mig för att köra i bara t-shirt. Ett våghalsigt beslut för någon som är så frusen som jag och jag har gjort alla mina tidigare sub 3 maror (okej, bara 2 st, men ändå…) med långärmad underställströja under t-shirten. Jag lämnade in påsen och gick upp mot startfållan. Jag stod i startgrupp B och det känns skönt att få stå så pass långt fram, inte bara för att man snabbt och lätt kommer iväg utan också för att man kan gå in i startfållen 5-10 minuter innan start och ändå stå långt fram.

Starten gick och vis av erfarenhet rusade jag inte iväg, den farten som finns där framme är fullt tillräcklig bara man hänger med. Efter kanske 500 meter kommer man upp på Valhallavägen och faktiskt, redan där, fick jag ont i magen. Min mage är inte alltid den bästa men det var nog ett bra tag sen jag hade ont av den när jag sprang. Magsmärtan gjorde att jag direkt ställde om fokus, jag ville bara flyta med och hoppas att det magonda skulle försvinna så fort som möjligt. Jag missade första kilometerskylten men hade 8.15 efter 2 km och jag tänkte att då ligger jag ganska precis på tänkt fart. Och visst, ligga på tänkt fart låter ju bra, men i vanliga fall ligger jag nog något före tänkt fart vid 2 km och framförallt brukar det kännas bra. Jag gillar att ha koll på farter och passertider och även om jag fortfarande ville det igår också fick det lite mindre betydelse, magen tog lite energi och fick lite mer fokus och jag tänkte nog mer på att det magonda måste försvinna snart. Planen var att passera halvmaran på 1.26.30 – 1.28.00 och för det skulle det krävas kilometertiden på 4.05 – 4.10 nånstans och eftersom jag ville dela upp loppet i block om 5 km tänkte jag på 20.15 – 21.00 på varje 5-kilometare. Jag passerade 5 km på 20.40 och visst, jag var med, men känslan var inte med mig. Magen kändes, inte till och från, utan snarare mer eller mindre, men jag försökte köra vidare som tänkt. Jag tror att det var någonstans runt milen som jag fick loppets enda riktigt hemska magsmärta, ni vet så där när man känner att man egentligen inte kan stå rakt upp utan bara vill vika sig framåt. Inte skönt någonstans, men som tur är går det ganska snabbt över. Milen passerades på 41.40 och att redan nu vara uppe på 21.00 på senaste 5-an kändes inte riktigt bra.

Men jag tänkte att om det magonda bara försvinner kommer det att kunna gå fortare och då är jag med i matchen igen, så jag tuffade vidare. Jag hade nog inte lika bra koll på varje kilometerpassering som jag brukar ha och jag märkte att jag rent psykologiskt intalade mig att en kilometerskylt troligtvis hade stått fel om jag tyckte jag hade dålig tid. Något som jag märkte var att jag började springa om folk och det är naturligtvis positivt. 15 kilometer passerades på drygt 1.02 och jag hade helt plötsligt gjort den snabbaste 5-an, på runt 20.30. Kul, men i det läget drog jag inga stora växlar av det utan tänkte nog mer att jag fortfarande skulle kunna vara med i matchen. Förutom första vätskekontrollen hade jag druckit alla gånger och jag hade faktiskt stannat till och försökt få i mig lite mer vätska än jag är van vid. Detta tillsammans med onda mage gjorde att jag inte hade börjat använda de två Enervit Liquid jag skulle kunna använda under loppet. Dessa vill jag ju helst ta när jag börjar bli trött, men det hade jag ju inte gjort ännu, jag hade ju andra problem. När jag kom upp till Valhallavägen fick jag min andra EL av mamma och pappa som stod på vanliga stället. Även om jag nu efter 17 kilometer hade gjort ett varv och skulle ut på det andra längre varvet på 25 kilometer hade jag faktiskt inga mentala problem med det. Annars tycker jag det hade varit mentalt smartare av arrangörerna att lägga långa varvet först och så har det faktiskt varit tidigare. För några år sedan var det två mer jämnlånga varv och där långa varvet också legat först. Efter en lång Valhallaväg och ut på Gärdet passerades 20 km där tiden på sista 5-an var okej igen, 20.45. Detta gav halvmarapassering på 1.27.37, vilket var okej enligt plan, i den övre delen av okej, men dock okej.

Jag tror att det magonda började släppa här någonstans för jag tänkte att jag snart måste börja använda mina två Enervit Liquid (med två ”portioner” i varje) och jag vill gärna ta dem i samband med vätskekontroll så jag kan skölja ner med vatten. Så vid första vätskekontrollen ute på andra halvan tog jag första klunken. Detta är egentligen ingen kul del av banan, men det känns som jag kan den nästan utantill och det kanske underlättar det mentala. Kanske började jag igen känna mig lite uppgiven och jag kommer ihåg att jag vid svängen vid Manillaskolan vände mig om för att se om jag hade 3-timmarsflagglöparna i hälarna. Som tur var såg jag dem inte för hade jag gjort det hade det nog varit mentalt sämre. Min känsla för stunden stämde för när jag passerade 25 km hade jag haft 21.20 på sista 5-an. Det var också vid ett specifikt ställe, jag tror det var därnere vid busshållsplatsen vid vattnet och sen i uppförsbacken, som jag tyckte att en massa folk sprang om mig, trots att jag tyckte att även jag sprang om någon. Inte bra. Men på något sätt, från någonstans fick jag lite ”nog” en bit innan vi kom in på Strandvägen igen. Vi var några i en klunga och jag bara kände att jag inte ville vara där, jag sprang på lite, lämnade dem bakom mig och kände att jag fick lite fart. Och in på Strandvägen tyckte jag det flöt på ganska okej och i det läget är det bara den kritiska passagen 30 km jag har i sikte. Detta är borta vid slottet och passerades på 2.05.15 som vara 45 sekunder sämre än i Boston tidigare i vår. (Då hade jag en bättre halvmarapassering men börjat tappa lite vid 3 mil, så det verkade ändå rimligt.) Detta gav 20.55 på sista 5-an och det kändes rimligt, jag hade ju faktiskt gått ganska okej sista biten. Visst, 20.55 var i övre spannet av vad jag hade tänkt för mina 5-or, men nu var vi ju så långt fram i loppet som 3 mil, så det var inget konstigt med det.

Jag kände mig nöjd med passeringen vid 30 km och strax därefter på väg mot 32 km började jag för första gången tänka tanken på ett okej resultat. Detta samtidigt som vaderna hade börjat krampa lite, men det var inte så ofta och så pass lite att jag inte hade så ont av det. Jag räknar en del när jag springer och jag tycker det är bra att räkna på vad det kan bli för sluttid vid 32 km när det är en mil kvar, eller kanske egentligen räkna på vilken kilometertid i jag måste hålla i snitt för att komma i mål på en viss tid. Vid 32 km hade jag runt 2.14 som gjorde att jag hade 46 minuter på mig för att gå under 3 timmar, ungefär 4.30 per kilometer. Jag tog hela sista liquiden jag hade med mig vid vätskekontrollen och det var skönt att slippa bära på något mer. Även om kramkänningarna fanns där och irriterade lite tänkte jag att det faktiskt skulle vara möjligt att gå under 3 timmar. Över Västerbron var jag väldigt långsam, men en del av det medvetet och jag hoppades att jag skulle ha nytta av det när jag kom upp till toppen och det skulle gå nerför. Tyvärr var det inte så lätt att sträcka ut med krampande vader i nerförsbacken men i min värld är nerför alltid bättre än uppför. 35 km passerades med sista 5-an på 21.50, inte alls bra alltså, men återigen var vi nu i slutet av loppet och lite andra tider får gälla. Och i det här läget hade jag fortsatt att räkna ner och ett snitt på 4.30 per kilometer borde fortfarande ta mig in under 3 timmar. Efter Västerbron har vi långa långa Norrmälarstrand som jag vet att jag inte brukar gilla, för här, typ mellan 35 och 37 kilometer börjar jag ofta bli väldigt trött. Igår hade jag på första varvet sett att en kompis till Sara stod strax efter vätskekontrollen och Springtime Travel stod längre bort vid Kungsholms Torg. Detta, tillsammans med att jag faktiskt inte var så trött som jag brukar vara (det var ju mer vaderna som var problemet) gjorde att just den sträckan gick ganska bra. Upp på hemskaste Torsgatan (har aldrig gillat den sträckan, till och med gamla Flemminggatan var bättre) började kramperna sätta in ännu mer. Folk rusade förbi mig samtidigt som jag var mest rädd för att ramla om jag inte fick upp fötterna tillräckligt högt för att inte snubbla. Vadmusklerna hoppade upp och ner som fritt fall på vilket nöjesfält som helst och det var ingen skön känsla. 2 gånger fick jag stanna och snabbt snabbt försöka stretcha ut vaderna mot trottoarkanten. Blev det bättre? Nja, knappast och i så fall under väldigt kort tid. Och det är väl den erfarenhet jag har, har det väl börjat krampa är det väldigt svårt att få bort det. Alltså, stanna och stretcha tar bara tid jag inte har råd med. Jag vill ju inte att mina stretchpauser ska göra att jag missar 3 timmar så jag bestämde mig för att inte stanna mer. Vid 39 km ville jag ha 16 minuter kvar till 3 timmar, för att få hålla 5 min/km sista 3,2 kilometerna. Det hade jag inte riktigt, men det var tillräckligt nära så jag började inse att det här borde gå vägen om inget mer speciellt händer. Jag tror egentligen inte att kramperna hade antagit, men jag nonchalerade dem väldigt bra. Kanske att jag hade ändrat löpstil lite för att kompensera, men skit i det, där och då. 40 km passerades på 2.49 och med 11 minuters marginal var det precis 5 min/km som skulle krävas för 3 timmar. Jag tänkte håll dig bara springandes så går det bra och jag tänkte att alla löparna runt omkring mig säkert tänkte detsamma. 41 km passerades utmed Humlegården och sen svängde vi upp på Sturegatan upp mot Valhallavägen. Där var publiken med oss och jag märkte att jag faktiskt, under omständigheterna, gick på ganska bra, trots uppförsbacken. Ett par hundra meter på Valhallavägen, sen kasta sig ner mot höger och in bakom Stadion. Nu var det ju klart och kanske skulle jag gå under 2.59, men det spelade egentligen inte så stor roll. In på Stadion och en skön känsla att se och känna den röda tartanbanan, publiken och farten jag fick under fötterna. Genom svängen och förbi ett par löpare till på upploppet, jag var inte så trött som många andra, det märktes. 2.58.32, det gick vägen och faktiskt helt okej.

Utan att göra det här redan marathonlånga inlägget ännu mycket längre ska jag försöka summera det hela. Jag är nöjd med min tid. Att springa maran under 3 timmar är inte något jag med lätthet gör. Och att jag då kan göra det med de problem jag hade på vägen, med först magont och sen mer kramp än jag brukar ha, gör att det känns ännu bättre. Och i slutändan blev det ju faktiskt bara 1,5 minut från pers. Så även om jag är nöjd med min tid är jag inte nöjd med kroppen. Tänk om jag inte hade haft magont och lite mindre krampkänningar, då är jag ganska säker på att jag satt pers igår och det är lite irriterande.

Kläderna från Craft funkade perfekt! Sköna och inget skav någonstans!

Mina Adidas adiZero Adios funkade bra!