Imorgon är det som sagt Lidingöloppet och jag ska vara med tänkte jag. Visst låter det lite oengagerat svävande och det är kanske så jag känner också. Springa i terräng är inte där jag springer snabbast och det är nog en av anledningarna till att jag inte sprungit Lidingöloppet på många år, bland annat till förmån för Berlin Marathon som ofta går samma helg.

Nu ska jag alltså vara med, men för att vara ett så långt lopp som det faktiskt är (30 km), så har jag inte riktigt hittat in i det laddningsfokus som brukar dyka upp inför marathon. Visst, nu är det bara 30 km istället för marans 42 km, men ändå ganska långt. Men jag är inte riktigt upplagd för det. Vet inte riktigt varför, men det kan ju bero på att jag haft lite vadproblem och inte kunnat träna så bra och därför kommer jag inte kunna göra någon vettig tid. Därför känns det mer som jag har inställningen att ”lattja runt på Lidingö!”

Ja, ja, det är väl inte hela världen, bara ett Lidingölopp. Det svåra är att veta hur jag kommer reagera när startskottet går. :)