Idag är det en vecka sen New York Marathon och i och med det loppet avslutade jag min säsong och går in i ett skönt soffläge. Och även om det är några veckor kvar på det här året är det lika bra att summera säsongen så att jag efter en viloperiod kan sikta in mig på nästa års utmaningar.

Summering av en del av årets lopp:

Ett för säsongen tidigt lopp var halvmaran i Prag som slutade på 1.24. En platt bana i bra väder gav en okej tid jag är nöjd med. I och för sig låg jag nog lite bättre till efter dryga milen men kunde inte hålla farten in i mål. Men helt okej.

Boston Marathon i mitten på april var ett kul gammalt klassiskt lopp som jag som upplevelse rankar väldigt högt, kanske högst av dem alla. Banan är lite lurig med böljande banprofil första halvan och det är lätt att rulla på lite väl fort även om det känns lugnt. Första halvan gick på drygt 1.25 och även om det kändes som jag hade koll var det kanske lite för fort. För vid backarna runt Heartbreak Hill runt 30 km tog jag helt slut, men jag vet inte riktigt om det berodde på utgångsfarten eller om det berodde på backarna i sig, eller kanske en kombination av dem. Jag tog mig i mål på 3.04 och var kanske inte riktigt nöjd.

Inför Stockholm Marathon hade jag haft en liten skada och visste inte riktigt var jag stod. Men efter magsmärtor första 20-25 km där jag hela tiden fick lägga lite mer energi än jag borde för att hålla en okej fart, kom jag in i loppet och det rullade på ganska bra. Efter 30-35 km började jag hoppas på sub 3 och lyckades komma in på 2.58. En bra insats, men synd att jag inte var helt okej hela loppet, då kunde det gått ännu bättre.

Amsterdam Marathon i oktober var ett bra lopp. Jag mådde bra hela tiden och bara höll min tänkta fart som gav 2.58 i mål. Inga problem att hålla jämn fart och jag tappade bara 1.22 på andra halvan av loppet, vilket är ett personligt rekord i sig. Amsterdam var kanske inte roligaste banan, men när loppet går bra, känns det mesta kul.

New York Marathon är en speciell upplevelse. Precis som Boston är den en av big five och blir stor av den anledningen. Det är mycket folk som springer och New York är en stor och häftig stad. Jag bestämde mig för att springa på för sub 3 istället för att springa runt med kamera och turista. Återigen hade jag problem med magen från början och det är lite extra besvärligt. Men jag kom in i en bra fart utan att egentligen känna en bra rytm så jag var nog lite förvånad att det gick så fort som det gjorde. Planen var att ligga på 1.27 efter halva loppet och med tanke på känslan var jag mer än nöjd med mina 1.26.30 efter halvmaran. Men i samband med en tung lång bro mellan 20-25 km började jag ta slut. Jag vet inte om det beror på backen eller om Amsterdam satt i kroppen eftersom det bara var 3 veckor mellan loppen, jag tycker inte det borde bero på utgångsfarten i alla fall. Jag tappade sugen sista 10 km när jag insåg att sub 3 var kört och jag brydde mig inte så mycket om tiden. Att jag gick i mål på 3.06 var naturligtvis inget jag var nöjd med. Jag har, kanske lite med tanke på mitt resultat, svårt att säga att loppet i sig var så wow som jag föreställt mig. Kanske är det så att New York Marathon är så häftigt som det är beror på mängden deltagare och att det är just i en häftig stad, mer än att själva loppet är fantastiskt och går genom fantastiska delar av staden, för det tycker jag inte att det gör.

Totalt sett har det varit en kul säsong. Och även om resultaten har varit ganska bra med en del bra resultat så känns det som jag har blivit stabilare på bra tider, men däremot har jag inte riktigt fått till de riktigt bra tiderna som har gjort att det blivit pers. Så när det gäller mina målsättningar för året att slå lite pers så har jag inte lyckats med det och det är ju naturligtvis lite synd. Men jag tror fortfarande att jag har kapacitet att slå mina pers så jag har inte gett upp hoppet.

Med perfekta kläder och skor ser jag fram emot träningen inför nästa säsong