Idag är det lördag och jag är i Stockholm. Då var det också tänkt att jag skulle få ett långpass i benen. Jag hade en plan att jag skulle välja någon av IF Linnéas långpassgäng, men i morse fick jag också nys om två andra gäng som skulle köra. Men jag tog bussen till Södermalm och det var precis att jag hann dit i tid, SL är inte något färdmedel att lita på om man har en tid att passa. Jag hann precis dit för att snabbt hinna fråga det snabba sub 3 gänget hur fort de skulle köra. 4.30-4.40 i marschfart och 3.45-4.10 (individuellt) i 4*10 minuter fartökningar lät ganska tufft men okej så jag bestämde mig för att haka på. Jag tänkte också att det var bättre att testa en stund än att springa långsammare än jag tänkt.

Vi drog iväg och första kilometern gick på drygt 4.30. Det kändes att vi inte låg på latsidan, men ändå ganska okej. Jag tycker ofta det kan kännas lite jobbigt i början, oavsett vilken fart det går i. Det är ingen snö i Stockholm men det är minusgrader. Det är alltså rent på asfalten, dvs ingen snö eller is vilket jag tycker är bra. Men när vi var inne i första fartökningen och vi låg på en fart under 4 min/km sprang vi av någon anledning också i ett område där det fanns en massa blankis och det tog inte lång tid förrän en löpare bakom mig gick omkull. Jag och en till vände om och hjälpte löparkollegan upp som hade ont. Så ont att det inte fanns några planer på att fortsätta passet. Efter detta frågade jag också om det skulle bli mer löpning på is, men fick svaret att det inte skulle det. Jag har nämligen inte is som mitt favoritunderlag när jag springer. Och jag började fundera på om det är värt det. Är det värt att springa omkring på is om man när som helst kan gå omkull? Och om det händer vet man ju faktiskt inte hur illa det går.

Efter första fartökningen lugnade farten ner sig något, men någon frågade också ”vad har ni för fart på era klockor”? Svaret blev 4.15. Vi låg alltså i en fart mycket närmare den fart vi skulle hålla i fartökningarna än tänkt marschfart. Varför blir det alltid så? Och när vi kort därefter var inne i vår andra fartökning och återigen sprang på en sträckning där vi hade en del is under fötterna började jag tappa sugen. Så efter den fartökningen sa jag tack och hej och joggade hem. Jag sprang alltså kanske bara halva långpasset, men så fick det bli idag. Hoppas löparkollegan som gick omkull repar sig bra.