Jag vann!

Träning kanske inte kan räknas som tävling, men ibland så kan ett träningspass gå så bra så att det känns som en seger och så var det faktiskt för mig idag. Idag känns det som jag vann!

Jag hade planerat för ett långpass idag, men jobbdagen blev inte direkt någon bra förberedelse för det. En massa långdragna möten och det enda mellanmålet blev en semla till fikat. Jobbdagen blev dessutom längre än vanligt och jag hade inte träningskläderna med mig så när jag kom hem var klockan kanske runt halv sju, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag kände mig lite matt, nästan lite nere för att dagen inte blev en bra laddning för långpasset. Men jag bytte om och stack iväg igen, fast beslutsam om att idag skulle jag och mitt pannben minsann vinna över kropp och trötthet. Idag var det vår tur!

Av någon anledning har jag lättare att få till långpass, i en fart jag vill ha, på löpband än utomhus om jag springer själv. Annars är ju utomhus i grupp att föredra. In på gymmet och upp på löpbandet i mina adizero boston 3. Jag litade på mina skor, men jag hade innan passet inte fått den där 100-procentiga känslan att infinna sig i skorna, så det skulle bli intressant att känna hur känslan var efter passet.

25 kilometer var målet, varken mer eller mindre. 2 timmar kunde det få ta, det kändes som en normal långpassfart (4,48 min/km). Jag drog iväg, tittade på det som erbjuds på TV med text och försökte att inte bry mig så mycket i början. Farten kändes nästan lite hög i början och det tog nog 10-15 minuter innan jag kom in i löpningen. Jag fick också en liten tillfällig känning i utsidan av ena vristen och hålfoten bråkade med mig under delar av passet. Men jag lufsade på och kom fram till 5 km utan större mentala hinder och av erfarenhet vet jag att efter 10 km brukar det börja släppa och jag brukar börja känna mig ”duktig”. Milen passerades på 48 minuter och jag ökade farten lite marginellt. Jag hittade ett flow och började känna att det kanske skulle funka hela vägen fram. Efter 15 km ökade jag farten med samma lilla marginal och tuffade på. Även om farten ökade så blev det inte jättemycket jobbigare, snarare att jag kom inte i ett aktivare steg och sprang större. Jag började räkna nedåt och tvivlade inte på att jag skulle komma ända fram. Vid 20 km ökade jag för sista gången och i slutet av passet avslutade jag i 4,30 min/km. Jag kom fram till mina 25 km och klockan stod på knappt 2 timmar. På det hela taget ett långpass precis som det var tänkt, trots att jag kände att förutsättningarna inte var det bästa. Idag kändes det som en seger och jag är faktiskt lite nöjd.

Jag tänkte faktiskt en del på hur skorna fungerade under passet. Och från att inte ha hittat den riktigt perfekta känslan tidigare så började den infinna sig på ett bra sätt idag. Dels tycker jag de är fullt tillräckligt lätta för distanspass och jag tycker också att den ”ombonade” känslan runt omkring foten var skön och kändes bra. Jag kommer skriva en utförligare utvärdering inom kort.

Det vi kan lära oss av detta är att även om dagen kanske har varit skit och man inte alls känner sig förberedd för sin träning så kan det funka ändå. Och det är i dessa pass man har chansen att bevisa för sig själv att man faktiskt kan och det kanske är efter dessa lyckade pass man växer och känner sig lite nöjd. Jag vet att jag inte är den som basunerar ut att jag är stolt över mig själv över det ena och det andra, men ibland tror jag det kan vara bra att känna sig lite nöjd med lyckade träningspass eller andra prestationer.