Vasaloppet, eller för min del var det ju faktiskt Öppet Spår, gick för min del igår. Och nu är det dags att ta er genom de 9 milen mellan Sälen och Mora.

Jag hade egentligen inga direkta planer på att åka detta lopp men blev lite medlockad av en bra deal på anmälningsavgiften som klubbkompisar i IF Linnéa hade hittat. Och när jag anmält mig var det ju bara att ställa in sig på att åka. Jag har ett par skidor som jag köpte för 3-4 år sedan, men det är inte mycket. Jag åkte dock lite längd förra årtusendet, så jag var inte helt ny på smala skidor. Jag åkte drygt 10 mil runt jul och nyår och ett par mil för några veckor sedan. Det var utgångsläget av längdskidåkning på snö.

I Öppet Spår får man starta när man vill mellan 07.00 och 08.30 och eftersom man har ett chip runt benet som läser av tiden får man tid från det att man passerar startlinjen. Det blir alltså nästan en liten snackis om när man ska starta för att slippa för mycket folk. Det naturligaste är starta klockan 07.00 och komma iväg bland de första. Lyckas man med detta är det naturligtvis bäst. Men startar man lite längre bak i kön så får man en jäkla massa folk framför sig uppför den långa första backen där det går toksakta på grund av allt folk. Vi kom till starten runt 06.10, runt 10 minuter senare än tänkt. Då var det redan fullt med folk som varit där och lagt sina skidor, dvs bokat plats. Detta gjorde att när starten gick och jag började glida, stå stilla, glida, stå stilla osv fram till startlinjen. Så när mitt chip kickade igång var det alltså en jäkla massa folk framför mig och det rörde på sig alldeles för sakta. Jag tror alltså att med facit i hand hade det varit bättre att starta lite senare eller kanske ännu hellre, vara vid start redan 05.15 eller liknande.

Hur som helst, till slut kom jag till första kontrollen, Smågan (11 km). Det var kul att komma dit och känna att loppet var igång. Det var också den första kollen på om farten var ungefär som tänkt. Det blev ett par muggar och iväg. Smågan är den yngsta av alla Vasaloppskontroller, men jag är glad att den är där. För innan Smågan fanns var det så långt som 24 km till Mångsbodarna som var första kontroll tidigare. Jag åkte vidare mot Mångsbodarna och här, trots lite tvivelaktigt glid jämfört med en del andra, hade jag kanske min bästa period i loppet. Väl framme i Mångsbodarna (24 km) kände jag att jag var inne i loppet. Jag slängde av ena mössan och bytte handskar med serviceteamet (Sara och Åsa). Det rullade på bra och jag såg fram emot att ta mig an nästa sträcka till Risberg. Direkt efter Mångsbodarna är det en del utför och det gillar jag egentligen men nu gick jag i backen så det bara sjöng om det i första backen efter kontrollen. Upp igen och skaka bort snön från vanten och så iväg igen. Det var skönt med en del utför, men jag visste också att innan kontrollen i Risberg (35 km) skulle det bli lite uppför igen. Jag vet ju om att mina ben är starkare än armarna så jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och inte kämpa ihjäl mig uppför. Uppför fick ta den tid det tog, jag tror att utför går mer fortare än snittet jämfört med hur uppför går mindre långsammare än snittet, gick det att förstå? Jag tog backarna upp till Risberg helt okej. Väl framme i Risberg kände jag inte så mycket. Jag hade ju kommit in i loppet och åkt 35 km men fortfarande inte ens halva vägen till Mora. På något sätt en inte direkt positiv kontroll på något sätt. Men iväg igen för att komma förbi hälften av loppet. Till Evertsberg är det 48 km, alltså mer än halva loppet så det såg jag fram emot. Men det innebar också att det var 13 km mellan kontrollerna och det tycker jag egentligen är i längsta laget. En bit in i etappen började jag bli trött och jag bestämde mig för att det var dags att fylla på med energi så mittemellan Risberg och Evertsberg tog jag en egen liten paus och fyllde på med energi från Enervit. Det var välbehövligt och jag tog mig fram till Evertsberg (48 km). Där, precis som på fler ställen, fick jag support av teamet och även FB-hälsningar från uppochhoppa och en klubbkompis som gjorde en hjälteinsats i spåret.

Efter Evertsberg är det på något sätt hemväg. Jag hade passerat hälften och jag borde få positiva tankar. Även direkt efter Evertsberg går det lite utför som alltid är skönt. Men även här var det en etapp på 13 km mellan kontrollerna och återigen fick jag stanna och fylla på med egen energi. Och återigen är det uppför inför nästa kontroll, Oxberg (62 km). Jag trodde på en sluttid under 8 timmar och hoppades på en tid under 7.30, men upp till Oxberg hade jag börjat tveka. Men på något sätt fick jag ändå lite positiva vibbar vid kontrollen i Oxberg och jag skulle kunna börja räkna ner. Jag kollade på klockan när jag passerade skylten med 24 km kvar och såg att om jag snittar 5 min/km så skulle jag komma in på 7.30. Det lät ganska snabbt, men inte orimligt. Det är ju också svårt att veta hur trött man kommer bli. Men nu var den tunga biten av loppet över och det skulle ju gynna mig. Jag kom fram till kontrollen i Hökberg (71 km) och allt kändes bra. Jag hade åkt fort och låg bra till tidsmässigt. Med bara 19 km kvar började jag nästan se målet och under 7.30 såg ut att kunna bli verklighet. Jag ödslade inte tid på att stanna mellan kontrollerna utan fyllde på med energi på kontrollerna istället, nu när det bara var 9 km mellan kontrollerna. Det kändes lättåkt och kilometerskyltarna svepte förbi i en tillräckligt hög fart. Jag kom fram till skylten med 10 km kvar och såg att jag hade mer än timmen på mig för att komma under 7.30 och jag började helt plötsligt tro att det skulle kunna gå under 7.20. Vid kontrollen i Eldris (81 km) tog jag bara en snabb mugg och min energi och drog vidare. Nu hade jag flyt och glidet under skidorna kändes bättre än i början av loppet. Jag kämpade och jag orkade kämpa och jag kände att det här går fort. Det gjorde det i och för sig för många runt omkring mig också. 5, 4, 3, 2 och till slut 1 km kvar till det klassiska målet i Mora. Sista milen hade inte varit så hemsk som man kan tro utan för mig blev det snarare ett jagande mot klockan och jag kan helt klart jämföra det med hur jag agerar i slutet av en mara som går bra. Jag kom upp på målrakan, fick till en liten gest och gled i mål. Jag trodde jag hade runt 7.13-7.14, men jag hade dålig koll på min exakta starttid. Officiella tiden blev istället 7.11 och det är jag nöjd med.

Vallagurun på väg mot mål!

Jag (i solen till höger i bilden) gör segergest a la Björn Lind från OS-guldet i Turin 2006!