Igår firade jag Mia genom att följa med henne på hennes 24 km långa långpass. Jag hade en väldig tur igår för när jag kom till Stockholm hade jag ingen aning om hur det verkligen skulle bli med långpass, men efter ett sms till Mia tog det inte lång tid innan allt var klart, 24 km vid en perfekt tid på eftermiddagen.
Det var tillräckligt varmt för att lämna jackan hemma och sen sprang vi både på nya och gamla ställen för min del. Bland annat kom vi förbi mysiga nya delar i Hammarby Sjöstad som fick mig och återigen tänka på att det gäller att ta vara på de fina dagarna i sommar.
Vi sprang lugnt och tjatade om allt möjligt, ungefär som vanligt. Och det bästa med långpass när man slipper köra själv är ju att det blir lättare att hålla igen på farten när man pratar hela tiden. Och att tiden och kilometrarna bara springer iväg gör att ett långpass inte behöver kännas motigt innan man ger sig iväg, snarare tvärtom. Och foten då? Jo, den kändes men höll. Alltså den kändes inte lika bra som vänster fot, dvs helt normalt, men det som kändes vara bara att den inte är lika bra som vanligt, men det var aldrig något som gjorde ont. Och jag tolkar foten som så att om den kunde följa med på långpass utan att protestera genom att ge mig smärta, ja då är den klart på bättringsvägen. Tack för det foten!
