Det var en tjej, fyra killar och Bellman. Jag var en av killarna och de andra deltagarna var kollegor från jobbet. Tillsammans sprang vi en stafett som har fått namnet Bellmanstafetten. Det verkar som den här stafetten har funnits ett tag, för många refererade till tidigare år. Själv var jag debutant på just denna stafetten men nästan i stafettsammanhang i övrigt också kändes det som och distansen 5 km är inte heller jag springer varje dag med nummerlapp på tröjan.

Jobbdagen hade i princip varit värdelös, jag hade ont i huvudet redan under förmiddagen, pulsen var hög, jag chippade nästan efter andan och jag hade inte hunnit äta lunch. Jag tog 2 korv med bröd på tunnelbanan på väg till loppet, sen skulle jag lugna ner mig, dricka en yoggi och äta en banan för att få lite energi. Men visst var det så att när det blev dags för mig att springa fjärde sträckan så var jag väl allt annat än laddad för loppet.

På en så kort distans som 5 kilometer är det väl lika bra att köra på från början. Jag tyckte jag sprang på bra samtidigt som jag inte tyckte att jag tokrusade. 3.30 på första kilometern och jag tyckte att det var en blandning mellan bra och kanske lite för fort, men jag kunde inte erkänna för mig själv att jag skulle få sota för det senare. 3.40 på andra kilometern och jag tänkte mest på att det här kunde nog bli bra, även om jag insåg att jag skulle tappa en del. Men redan vid backen på tredje kilometern började det komma. Jag vet inte varifrån men det bara smög sig på mig och helt plötsligt gick det helt enkelt inte så fort längre. Jag tror knappt jag kom under 4 min på tredje kilometern. Insåg att jag kanske var trött, började längta till nästa kilometerskylt då det bara skulle vara en kilometer kvar. Brydde mig inte lika mycket om sekunderna på klockan längre. En kilometer kvar, det är inte långt, kämpa nu, hela vägen in, ändå fram, kom igen nu, ge järnet, peppa mig själv så som jag peppa andra. Jag tog till många tankar och det kanske inte var tankarna i sig som hjälpte, mer att jag tänkte på något annat än hur jobbigt det var. Det jag trots allt inte helt kunde få bort från tanken var att jag tyckte att jag kämpade ganska bra, men sprang ändå ”bara” i 4 fart. Ja ja, det kommer fler lopp, redan på lördag är det dags för ny Bellman faktiskt. Får se då om jag lyckas slå dagens mediokra 19.20.

Jag hade trots allt några höjdpunkter under loppet. En var att det var väldigt mycket folk som sprang och jag ville egentligen heja på alla men det hade jag ju inte ork till, men några som såg ut att behöva något uppmuntrande kunde jag inte låta bli. Jag blev omsprungen av några löpare, bland annat Musse som jag passade på att heja på och han hejade tillbaka, alltid kul. Sen var det också en tjej som hejade på mig för att hon kände igen mig från bloggen. Naturligtvis var jag tvungen att vända mig om och heja tillbaka. Tack du löpartjej för att du hejade, det förgyllde mina tankar en bit framöver, hoppas det  gick bra för dig!

Det är skitigt på Djurgården!