Ikväll kändes det verkligen som höst. Jag var ute lite innan passet och det var blött i luften utan att egentligen regna. Igår var jag extremt trött men idag var det bättre. Jag hade inte alls någon feeling för att springa någon typ av snabbare pass idag, det är ju trots allt en lugnare period just nu så jag kände inte heller att jag behövde ta mig i kragen och göra det i alla fall. Men att jag skulle göra nånting kändes ändå naturligt och tanken att gå in på ett gym slog mig faktiskt inte. En lugn distans var nog det bästa möjliga för mig idag. Och jag hade tur, för Maria kunde också tänka sig en lugn runda.
Vi bestämde en plats på Södermalm och tyckte att ett varv runt ön blir väl lagom långt i en lagom långsam fart. Idag lyckades vi nog riktigt bra med att hitta en fart som faktiskt var lugn, men det hjälpte inte riktigt, det kändes lite tungt på slutet ändå. Inte i benen eller på något vanligt sätt, men magen och uppe bland revbenen kändes det lite konstigt. Men när det verkligen började kännas hade vi inte så långt kvar. Inte något av de bättre passen på senare tid om jag tänker på känslan som dök upp i kroppen, men ändå skönt på något sätt. Skönt att veta med sig att det går bra att sticka ut och jogga en dryg mil även om varken väder eller kropp visar sig från sin bästa sida. Denna känslan tar jag med mig nu när vi är på väg in i vinterträningen som jag brukar ha lite svårare för rent mentalt.
Vips så har snön kommit och det ser ut såhär, fast jag hoppas jag är piggare i år än på bilden från förra året
