Jag springer oftast på asfalt eller liknande ”snabba” underlag. Och varför kan man undra? Svaret är ganska enkelt, det går fortare och då tycker jag det är roligare. Jag gillar också att springa lopp där det på ”ett vettigt sätt” går att få en tid som är någorlunda jämförbar med andra lopp på samma distans. Att jämföra en asfaltmara är ofta ganska jämförbar med en annan, även om det naturligtvis kan skilja lite, precis som det kan skilja i väder som också påverkar resultatet. Skulle jag istället springa motsvarande distans i terräng skulle det inte på samma sätt gå att jämföra ett lopp med ett annat.
Men det är inte så att jag ogillar allt med trail, det är bara det att jag väljer att lägga största fokus på något annat. Men om och när jag springer trail så är det upplevelsen jag främst vill åt. Och då tänker jag på när jag kommer ut och upp så att jag får häftiga vyer att blicka ut över, snarare än kämpa mig igenom något djupt blött kärr. Det jag främst kommer tänka på är de kända bergspassen som i princip alla är med på när man är på träningsläger i Monte Gordo i Portugal med Springtime Travel.
När jag ser filmen från Asics får jag en skön känsla av att det vore kul att komma upp på dessa vidder igen. Och om allt går som planerat får jag den möjligheten i slutet av sommaren. Då blir det njutbar löpning där utsikten står för en stor del av njutningen.
