Det finns mycket att säga när det gäller att springa i backar och då menar jag uppförsbackar. Men i det här blogginlägget tänkte jag fokusera på lite tankar kring taktik i backarna och inte teknik i backarna. Taktik i backarna kanske ni undrar, varför det, det är väl bara att köra på tills man kommer upp? Nja, det kanske inte är det optimala om man ska se loppet som en helhet. Blogginlägget grundar sig egentligen helt och hållet från en fråga som lyder ungefär:

Kan det någon gång vara lönt, dvs mer tidseffektivt, att gå i en uppförsbacke än att jogga?

Mitt svar på frågan är helt enkelt, ja absolut! Men jag ska utveckla svaret lite också. Är du en stark löpare så är det klart att du springer uppför alla backarna också och ändå kan köra på i din vanliga fart för slätmark när du kommer uppför backen. Men för många som springer till exempel Lidingöloppet kan det vara mer ekonomiskt att gå uppför en backe än att tvinga sig själv till att jogga uppför densamma. Det är inte ovanligt att man ser en löpare som går och en löpare som joggar/trippar uppför en backe på till exempel Lidingöloppet. Och visst, den löparen som joggar/trippar upp tar sig fram fortare än löparen som går, men det är ofta ganska marginellt. Och när de är uppe så är ofta den joggande löparen mycket mer andfådd och sliten än löparen som gått upp (hela eller delar av backen). Så när de ska börja springa igen efter backen så brukar löparen som gått i backen vara piggare och ha mer energi än löparen som tvingat sig att jogga uppför backen. Och helt enkelt gör detta att löparen som gick i backen springer ifrån löparen som joggade uppför backen blivit väldigt trött av detta.

Sen går det inte att säga när du ska eller inte ska gå, det måste du känna själv. Men du skulle ju kunna testa lite. När du är ute och springer en runda och efter ett tag kommer till en brant och kanske lång backe så springer du upp för backen och när du kommer till toppen känner du efter lite hur flåset och benen fått sig en omgång. Sen kan du jogga ner igen och kanske springa en liten sväng för att sedan komma tillbaka till samma backe under liknande förutsättningar och denna gånger går du med raska steg hela eller delar av backen. När du kommer upp känner du efter hur flåset och benen mår och jämför hur det skulle funka att direkt efter backen fortsätta att springa. På detta sätt kommer du kunna få en känsla för vilken typ av backe du kan springa upp i och vilken typ av backe du tjänar på att gå hela eller delar av backen.

Jag brukar säga att det viktigaste är inte att komma upp för backen så fort som möjligt, utan att göra det med sådan energiåtgång att du är tillräckligt fräsch när du kommer upp för backen så att du har energi kvar till att komma tillbaka till din vanliga fart för slätlöpning igen direkt efter backen.

Springa i Åreskutans backar är jobbigt kan jag meddela!