Det är äntligen dags för säsongens sista lopp. Jag är i Frankfurt med väldigt många andra svenskar och ska avsluta säsongen. På något sätt har jag sett fram emot det, men inte på det sätt som jag egentligen ville göra. Jag ville helst se fram mot loppet som något jag är tokladdad för men nu känns det mer som jag ser fram emot att få göra säsongens sista lopp så att det blir dags för lite säsongsvila. Konstig känsla. Hänger ni med?
Men finns det då något mål i loppet (förutom själva mållinjen)? Ja, alltså, jag har på något sätt hamnat i en situation där det känns som att 3 timmar inte borde vara så svårt. Och det känns mer kaxigt än ödmjukt, för det är ju inte så att jag gör 3 timmar bara jag ställer ut skorna. Samtidigt vill jag inte sätta upp skitlåga mål för att fiska positiva kommentarer när jag lyckas, det finns det så många andra som gör. Så även om senaste veckorna inte känts optimala och jag flera gånger undrat om jag är på väg att dra på mig en förkylning eller inte, så kan jag inte låta bli att hålla kvar vid mitt mål. Och utan att slänga upp alla siffror på bloggen så kan jag i alla fall säga att jag måste göra sub 3 för att få godkänt.
Jag ser fram mot säsongsvila och vila kan man ju göra på många sätt!
