Som jag sa tidigare så blir olika blogginlägg för olika delar av Boston Marathon 2014, annars skulle det bli så långa inlägg och jag skulle ha svårt att hålla ihop vad jag egentligen skriver. Så nu kör jag loppet och håller det till det så långt det går.

Allt flöt på fint under morgonen och organisationen är, som jag sagt tidigare, helt fantastisk här i Boston. De förändringar de gjort sedan tidigare på grund av förra årets bombdåd har de klarat av klockrent och det känns inte ens speciellt omständigt. Vi står i startfållan runt 30 minuter innan start och även här står mängder med funktionärer och tar emot de överdragskläder som skänks. Runt 10 minuter innan start kommer den, den amerikanska nationalsången följt av en överflygning av helikoptrar som ska flyga från starten i Hopkinton till målet i Boston. Speakern räknar upp en del världslöpare som är här och springer och det drar ihop sig till start.

Startskottet går och efter någon minut är vi i mitt startled också över startlinjen. Boston Marathon hade i år 4 startvågor som startade på 4 olika tidpunkter och i varje startvåg var det 9 startled. Jag stod i första startvågen och startled 3, vilket betyder att framför mitt startled stod det 2000 löpare. Vi kommer iväg bra och det går fort men kontrollerat. Kilometrarna lägger sig direkt strax under 4,00 min/km och kanske kanske, såhär i efterhand, att strax över 4,00 min/km hade varit bättre, men det är inte säkert. Det är mycket folk, men inte trångt, alla håller samma tempo. Det tar ett tag innan en kilometer går på över 4,05 min/km utan ”anledning”, dvs utan att det är lång backe eller vätskekontroll. Jag känner igen stället där magen började krångla förra året och visst har jag lite magkänningar under loppet i år också, men det är mer av formen ”till och från”. Milen passeras på strax under 40 minuter och ja, det är väl lite att ta i, men samtidigt är det mer nerför än uppför i början av banan.

Både medvetet och omedvetet har farten sänkts något och den kanske snarare pendlar mellan 4,00-4,10 min/km vilket egentligen känns helt okej, för det känns mer rimligt. Innan loppet tänkte jag mig att passera halvmaran på 1,25-1,27 vore rimligt och nu blev det strax under 1,25, så egentligen helt okej. Vi har passerat små amerikanska samhällen som lever upp denna dagen men vi har också sprungit ”ensamma” på landsvägar, det är också en del av charmen med Boston Marathon.Och strax innan vi passerade halvvägs sprang vi förbi Wellesley College, en skola för tjejer och där är alltid det mest öronbedövande ljudet man kan tänka sig i flera hundra meter. Det är svårt att beskriva men jag kommer t ex inte ihåg att publiken runt New York Maraton matchar denna ljudnivå.

Efter halvmaran passerats börjar jag lite taktiskt att längta. Det kändes okej att passera halvmaran så förhållandevis smidigt som jag gjorde. Att ställa ut skorna och springa en halvmara på 1,25 kunde jag göra förr i tiden, men nu måste jag kämpa för det. Jag börjar taktiskt längta till att vi kommer till backarna som börjar runt 25 kilometer, inte för att jag jublar över långa tuffa backar, absolut inte, men de ska bestigas och då kan jag lika gärna göra det nu och när jag är där och därefter har gjort det har jag också passerat 30 km. Det börjar kännas lite, eller en del, när jag kommer fram till backarna. Jag tar det enligt plan lite lugnare uppför eftersom det inte är min starka för jag kommer fortfarande ihåg hur jag väggade i backarna 2011. Jag tar mig framåt men i backarna går det lite långsammare och vätskestationerna känns allt viktigare. Jag passerar 30 km på drygt 2,03 och det är ändå okej för jag hade innan loppet en tanke på att passera på 2,02-2,05.

Jag kämpar vidare och av någon anledning har jag inte full koll på backarna i år och vid ett skede var jag osäker på om jag hade en backe kvar eller om jag precis hade gjort sista. Jag trodde och hoppades att jag var ”uppe” och när det började gå nerför att jag var runt 33 km förstod jag att jag måste haft rätt, Newtonbackarna var över för den här gången. Jag är inte pigg, det känns som att kilometertiderna allt oftare är för höga, backarna tog ut sin rätt och jag är inte så snabb vid vätskekontrollerna. Någonstans innan 35 km börjar jag till och med känna mig lite orolig för 3-timmarsgränsen. Så jag börjar försöka få lite koll på läget vid 35 km. Det står bara kilometerskyltar första 10 kilometerns och sen var 5:e kilometer, vilket gör det lite svårare att räkna ner ofta på ett bra sätt. Jag hade förstås min Garmin, men den hade inte riktigt varit överens med loppets markeringar tidigare, så jag visste inte riktigt vad jag skulle tro på. Vid 35,2 km på klockan kollade jag tiden, la på en minut i marginal och räknade då med att det var 7 kilometer kvar. Det borde ju gå, det skulle ju gå, men kroppen var inte lika stark och säker som viljan. Men det kändes som att chansen ökade för varje kilometer som gick och vid 4 kilometer kvar tänkte jag att det här kanske jag ju inte tappa. Och trots läget måste jag faktiskt säga att kilometrarna kändes inte övermänskligt långa utan tuffade på ganska bra. Att passera 40 km i ett marathon är en skön känsla och när jag gjorde det på runt 2,48 visste jag ju att det skulle bli under 3 timmar. Då kunde man också på riktigt tänka sig hur det ser ut sista kilometern, hur man springer under den där viadukten och upp igen, parallellt med Boylston Street, ta tvärgatan upp till det långa upploppet på Boylston och bara längta sig fram i mål. Men det kommer sen, nu passerade jag ”1 mile to go” och det är inte mycket och strax efter kom också skylten ”1 km to go” och jag tar mig upp mot upploppet på Boylston. Upploppet i Boston är väldigt långt. Jag vet hur målportalen ser ut, den är ganska stor, men den går knappt att se när man kommer upp på upploppet och man undrar hur lång tid det egentligen kan ta och springa den sträckan. Jag vet att jag klockat runt 2 minuter tidigare och det stämde nog ganska bra även i år. Men det känns långt, men publiken är fantastisk. Jag vevar runt med armarna vid ett par tillfällen för att igång publiken och det brukar hjälpa. Om det hjälper i Boston där de redan skriver allt vad de kan vet jag inte, men det känns kul och bra att göra det. Mållinjen närmar sig och jag passerar på 2:57:37, en tid som är pers i Boston och min 3:e bästa tid av de 26-27 marathon jag sprungit.

Trött, trött, vacklar jag vidare i målfållan, en lång målfålla med många fantastiska funktionärer med aldrig sinande glada tillrop. Och hur trött man än är så går det inte att låta bli att le över hur bra det är, Boston Marathon är helt enkelt en klass för sig!