Jaha, så sitter jag då här med datorn i knät och ska försöka få fram något, försöka förmedla stämningen och känslorna i samband med årets Boston Marathon. Och det är inte lätt, för under loppet så dyker ju både den ena och andra tanken upp i skallen och helst skulle man ju vilja prata in något precis där och då. Eller, förresten, prata orkar jag ju inte då så det borde vara någon form av känsloförmedlare man har med sig under loppets gång. Hur som helst ska jag göra ett litet försök.
På något sätt är det inte bara hela loppet utan hela helgen, hela upplevelsen som gör Boston Marathon till vad det är. Organisationen är klockren från början till slut i sin kommunikation både via mail och fysiska brev som också skickas ut. När man kommer på plats känns det som alla Bostons invånare är involverade och vill hjälpa till eller önska lycka till eller något annat, på ett sätt jag inte varit med om någon annanstans. Expon har jag beskrivit tidigare så jag förflyttar mig till race day. Trots tuffare säkerhetsregler så hanteras detta smidigt i samband med att hur många löpare som helst ska gå på de klassiska amerikanska skolbussarna på Tremont Street. Och detta är också en del av Boston Marathon, stämningen i parken innan bussarna går iväg och själva bussfärden, där 50 nervösa löpare sitter och trycker i sömnig morgonstund och i bästa fall lyckas somna några minuter. Väl framme i den lilla byn Hopkinton där starten går så börjar folk vakna till liv, mest för att man måste, i alla fall känner jag så själv. Kring skolområdet ska alla loppets löpare samlas i ett par timmar innan start. En sanning med modifikation förstås eftersom vi startar vid 4 olika tidpunkter och bussarna med löpare kommer till Hopkinton på motsvarande sätt. Här finns det en pepprande speaker med en massa nyttig information mest hela tiden, men här måste jag erkänna, det har varit bättre tidigare. Nu var det bra och nyttig information, men tidigare år har det faktiskt varit en lite mer pepprande speaker.
När det är lite mindre än timmen kvar till min start ska vi som startar i första vågen börja röra oss mot start.Det är en liten bit, en halv mile var det någon som sa, men vi var i god tid och även efter lite andra förberedelser så var vi i startfållan runt en halvtimme innan start. Klockan går, nationalsången sjungs och det blir dags för start i det 118:e Boston Marathon, ganska mäktigt. Hur loppet gick för min del kan du läsa mer om här. Publiken är fantastisk, jag vet inte hur många high five jag kunde gjort med publiken och ljudnivån är både svår att beskriva och jag har inte heller upplevt den ljudnivån som kommer vid Wellesley College vid ungefär halva loppet. Och när vi har mindre än 10 km kvar av loppet känns det som man hör ljudnivån som kommer vid upploppet, men det är bara det att den ljudnivån kommer att hålla sig så, från och till, resten av loppet. Publiken är helt enkelt så osvensk man kan vara.
Jag måste också nämna funktionärerna som är helt otroliga, både i antal och i vad de gör för oss löpare. För det första är de ofantligt många, ofantligt positiva och hyllar oss löpare som tusan. Efter målgång kryllar det verkligen av funktionärer som är där för e specifik uppgift men oavsett uppgift så gör de det som gör dem bäst, de hyllar och ger uppmuntrade ord hela tiden, HELA TIDEN. Och servicen, ja den är kanon och långt ifrån svensk. När de ska dela ut bananer, ja då finns det en del som delar ut oöppnade bananer och en del som delar ut bananer som är öppnade och klara för att ätas med en gång. Det är bara att tacka och ta emot och hoppas att någon från till exempel Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet kan snappa upp något av all den service som erbjuds löparna i Boston Marathon.
Löpare som lämnar Athletes Village på väg mot start!
Grymt mycket proffsiga funktionärer – tänk om vi kunde haft det i Sverige!
