Kan en marathonlöpare spranga intervaller på bana? Självklart! Jag gillar faktiskt att göra det, men med blandad förtjusning, som jag ska komma till. Jag springer intervaller på bana lite för sällan och oftast blir det när jag är i Halmstad. Men jag gillar när jag enkelt kan ha koll på både distans och tid, lite mer exakt än vad jag får om jag kör med GPS-klocka. Det kanske inte är någon större skillnad, men det känns bra för mig helt enkelt.

Och varför är det då med blandad förtjusning jag springer intervaller på bana. Jo, eftersom det innebär att jag ska springa förhållandevis snabbt och jag sällan gör det så är jag innan jag börjar passet nästan lite nervös för jag vet inte om jag kommer fixa den planen jag satt upp för mig själv. Samtidigt vet jag att jag brukar ha väldigt bra koll på vad som är lagom för både mig och mina adepter så egentligen är jag lite nervös i onödan. Samtidigt känns det lite extra spännande att gå där lite fram och tillbaka på den röda tartanbanan och ladda lite, stretcha lite, köra ett par stegringslopp och komma in i matchen.

Idag var planen 8*300 meter, den kortaste intervallen jag gissar jag kommer köra i sommar. Det gick bra och ja, jag höll mig inom den tidsramen jag hade satt upp för mig själv och det känns ju bra. Jag fick flåsa lite eller en hel del faktiskt och det känns också bra, jag behöver träna på flåset för ofta springer jag i tempon där flåsat inte riktigt inte riktigt kommer högt nog. Så nu i efterhand när jag sitter här på balkongen och bloggar så känns det riktigt bra och jag kan se fram mot nästa intervallpass som en del i att jag ska försöka bli lite snabbare på korta distanser.

En underbar kväll att springa intervaller på bana, solen sken duktigt även efter klockan 21!