Så är vi då inne i en marathonvecka igen, förra gången var det inför Stockholm Marathon i maj och nu har det hunnit bli september och det är Helsingborg Marathon som går till helgen. Det går på ett inom löpningen hett datum, den 13 september, som gör att arrangörerna måste jobba hårt för att få folk. Jag har haft olika lopp på gång det datumet men det blir alltså maran i Helsingborg som jag kör till helgen. Många kommer säkert också springa halvmaran i Stockholm.
En marathonvecka är lite speciell, även för mig som sprungit ganska många marathonlopp. Äta och sova får lite mer fokus och det blir viktigt att inte träna för mycket, hellre mindre än för mycket. Och så har vi ju det där med skador och sjukdomar. Att bli sjuk eller skadad sista veckan inför en mara eller annat lopp är ju inte kul. Men det gäller att inte hamna in i negativa tankar utan se det på bästa möjliga sätt. Så länge man bara är frisk och skadefri så att man kan vara med så är det ju bra. Att man kanske missar ett par träningspass sista veckan ska vi inte bry oss om, de träningspassen hade troligtvis inte gjort så stor nytta ändå, kanske mest för känslan. Och jag brukar säga som så att ”sista veckan kan man inte göra situationen så mycket bättre men man kan fördärva väldigt mycket”.
För er som ska springa halvmaran istället så tycker jag att ungefär detsamma gäller för er. Men för egen del så kommer det lite mer spänning in i bilden inför en mara jämfört med inför en halvmara. Det är trots allt mycket längre och en mara är så långt som man i princip aldrig springer medan halvmaradistansen är en distans som är vanligare att man springer på träning. Så även om man naturligtvis vill springa så fort som möjligt oavsett distans så ligger det en liten större spänning i luften inför en mara än inför en halvmara. Jag vet också att det är många som kommer springa sin allra första mara på lördag i Helsingborg så kanske det är lite extra spännande för er.
Såhär såg det ut när vi genomförde ett långpass på marathonbanan tidigare i somras!
”Halvmara är en distans som man mer springer på träning” .Håller inte med. ”Det kommer lite mer spänning in i bilden inför en marathon än en halvmara”. .Håller inte med. Nu talar du utifrån dina förutsättningar som preferenser. Kanske inte är så konstigt eftersom det är din blogg ;-) ;-) Men du vet säkert att större delen av Sveriges befolkning inte ser en halvmara som vardagsmat. Lycka till anyway. Kram Lisa
Lisa: Vi kan naturligtvis tycka olika men det jag menar är att jag tror det är vanligare att de som ska springa en halvmara faktiskt springer den distansen på träning ibland. Jag tror inte att de som ska springa ett mara springer den distansen speciellt ofta, eller aldrig, på träning. Det handlar inte om att någon distans är ”vardagsmat” utan att distansen runt 2 mil springs av fler och oftare än en distans runt 4 mil.
Jag håller inte riktigt med dig, Lisa – om man tränar inför ett marathon så är ca 20 km nödvändigt att få till ett antal gånger innan själva tävlingen. Och Kenth nämner ju att det just för honom är lite mer spänning inför en mara än en halvmara, vilket jag gissar hänger ihop med hans egna målsättningar och den faktiska fysiska ansträngningen. Jag har sprungit halvmaror och några terrängultra och jag är själv mer nervös inför halvmaran eftersom den är mer ”på tid” för mig – terrängloppen har varit mer av karaktären ”uppleva”. Men inför båda måste jag säga att distanser kring tjugo (och uppåt) är helt nödvändiga för att vänja kroppen vid att vara ute längre tid – och så ser man hur man reagerar och kan vänja sig vid det.
Allt är relativt vad man tycker är ”lagom och normalt” men helt klart kan det hända mer på en mara än en halvmara. Så på det viset är ju faktiskt en mara mer ”spännande”. :-)
Och att en halv/helmara skulel vara vardagsmat står det ju faktiskt inte. :-)
Have fun i Skåneland!
Lycka till =)
Lycka till på lördag! Jag har kameran med mig och hoppas få chans att ta lite schyssta bilder. Vi får se om du fastnar! :)