Det är söndag lunch och vid den här tiden igår var jag nästan i mål så ni kanske tycker att min race report kommer lite sent. Anledningen är att jag inte hade tid att varken fira eller blogga igår för efter loppet åkte jag vidare för fyrverkerijobb på annan ort i Skåne och kom hem halv tre i natt. Ibland är det tufft tidsschema och tufft för kroppen att ha många järn i elden.

Men nu alltså, en race report från gårdagens Helsingborg Marathon. Jag kom hem till Halmstad i fredags eftermiddag och 07.45 igår morse fick jag skjuts med Anna som också åkte från Halmstad till Helsingborg för att springa maran i Helsingborg. Jag hämtade ut nummerlappen och allt flöt på och tiden gick ganska snabbt fram till starten som var klockan 10. Jag hade känt på fredagen att baksida lår inte var de bästa så pappa fick massera benen på fredagskvällen och det behövdes. Så även om det kändes som jag vaknade med träningsvärk på lördag morgon och att det även stramade lite de första trippande stegen i den lilla uppvärmningen jag gjorde så var massagen välbehövlig och jag trodde att känslan av träningsvärk skulle försvinna när jag började springa. Jag hoppade in i startfållan några minuter innan start, hejade på lite folk och ställde mig lagom långt fram för att komma iväg bra.

Pigg innan start i Helsingborg Marathon!

Starten gick och vi drog iväg. Jag häll mig behärskad, tyckte jag, men ni vet hur det är, många rusar bara på och det är klart att det känns bra första kilometern men loppet är ju faktiskt 42,2 km så en snabb första kilometer behöver inte vara bra. Efter några hundra meter hade det blivit ett litet led med små grupper och luckor. Jag och Kristoffer, som var med på löparlägret i alperna förra året, började springa förbi några löpare redan under den första kilometern och även vi var lite snabba som öppnade på runt 3.55 min/km på första kilometern. Jag lyckades dra lite i handbromsen för att kommande kilometer skulle gå över 4 min/km vilket jag lyckades med. Men första 6-7 kilometerna går rakt söderut utmed vattnet och är lättsprungna och det rullade på fint i strax över 4 min/km. Små klungor utmed banan hejade på oss och eftersom vi var ganska ensamma kände jag mig lite tvungen att nicka eller heja med en hand som ett litet tack. Efter dessa första 6-7 kilometer vek man av in mot land och det innebar också att backarna började komma och enligt banprofilen så är det lite småkuperat mellan 8 och 20 kilometer. Vi passerade 10 km på 40.37 och mitt sällskap behövde lugna ner sig något så jag fortsatte i ensam löpning.

Jag kände mig ganska pigg och reflekterade inte så mycket över att första milen faktiskt gått ganska snabbt. Och eftersom det var ganska kuperat så blev det ju också nerför ibland och det var ju skönt. Jag sprang ensam och eftersom vi haft väldigt långt fram till nästa löpare under den långa raksträckan de första kilometrarna så tänkte jag redan då att jag kanske får springa resten själv, dvs de sista 32 kilometerna själv. Samtidigt visste jag ju att både jag själv kunde tappa men kanske även löpare framför mig.

Igår hade jag inte riktigt samma typ av tankar under loppet som jag brukar ha och jag vet inte riktigt varför. Jag brukar vara väldigt fokuserad på nästkommande del och nästa jämna 5 km, men riktigt så var det inte igår. Det kändes mer som att jag sprang omkring där i min ensamhet och tyckte det var kul med publiken. Och ibland såg jag någon löpare långt fram i passager där man kunde se långt. Så jag rullade på och egentligen tyckte jag det gick både bra men var småjobbigt innan jag passerade halvmaran, men jag tänkte inte så mycket på det heller för jag kunde ju hålla en okej fart även om det kändes lite jobbigt. Haha, jag hör ju hur konstigt det låter, men det får stå kvar så. Jag passerade halvmaran enligt tidtagningen på 1.25.39 och först reagerade jag inte så mycket över det men kom något senare på att oj, det är ju snabbt för att vara första halvan i en mara.

Jag visste att det skulle bli lite mindre kuperat efter ett par mil för en del av banan hade jag sprungit vid ett gemensamt långpass i somras. Jag höll farten uppe ganska bra men började också se lite löpare framför mig som jag började ta in på. Det kändes fortsatt bra och det är ju lätt hänt att man kroknar lite efter 25-30 km så jag tänkte att kanske kommer jag plocka ett par placeringar. Och även om jag själv tröttnar någon halvminut per 5 km mot slutet så hade jag i detta läget inga tankar på att jag själv skulle kunna krokna mer än något lite lite. Jag passerade 30 km på 2.02.37 och jag kom på att det var ganska exakt som i årets Stockholm Marathon som slutade på 2.55.06. Men jag visste också att vi var på väg upp mot Sofiero och där efter 36-37 kilometer skulle den beryktade backen komma, som också var en del i banan som jag inte sprungit tidigare och aldrig sett och tur var kanske det. Backarna runt 10-15 kilometer var lättare och man är ju också ganska mycket piggare i början av loppet än vid 37 km. Efter runt 34 km kom man in i parken vid Sofiero och vid 35 km gick det ordentligt nerför och jag insåg att det är samma höjdmeter jag ska upp sen igen. Vi sprang hela vägen ner till havet och sen sprang vi utmed havet en bit, väldigt fint, men det var i ett väldigt mjukt underlag så det kändes segt, jobbigt och långsamt och jag tänkte bara att nu kommer den snart, backen som kallas för Serpentinbacken och bara namnet låter ju skräckinjagande för en maralöpare efter 37 km. Man sprang utmed vattnet, folk hejade så glatt, jag kom ut på asfalt och ett par hundra meter senare så började det. Inom några meter så började lutningen och farten bara sjönk eller dog. Jag kände för att stanna, men det kunde jag ju inte göra, för stanna och kanske gå tar längre tid än att sakta trippa fram. Det gick inte fort, det gick snarare sakta och eftersom det skulle vara serpentinbacke så förstod jag ju att det skulle vara lite svängar så den skulle ju hålla på en stund. Vid första svängen i backen var det en vätskekontroll och där och då kändes det som räddningen. Det var skönt, det var gott och så här i efterhand skulle jag ju vilja tacka för att de stod just där. Efter den svängen så gick det lite bättre, det kanske inte var lika brant men jag kom in i lunket i backen. Men det gick inte fort. På min Garmin med GPS pep det till och den berättade att en kilometer hade gått på 5.08. Va? 5.08 betyder att jag sprungit senaste kilometer en hel minut långsammare än snittet hittills. Och det är ju tyvärr inte det motsatta, att jag springer en kilometer på 3.08 om det går nerför. Det var ju ett tungt besked men jag tuffade vidare. Och jag kom ju upp till slut men väl uppe var ju benen trötta så det tog några hundra meter innan benen var med i matchen igen. Men jag visste att det inte var så långt kvar och att det skulle bli nerför en gång till.

Trots den tuffa backen vid 37 km så var jag, varken innan eller efter, inne i det här tänkte att det var långt kvar eller att man liksom längtar och tar en kilometer i taget. Det var mer i någon form av att det rullar på och kilometerskyltarna kommer där de ska och klockan säger helt okej tider vid de allra flesta kilometrarna. Backen nerför kom och skylten med 40 km passerades och det kändes som att 2.55 vore inom räckhåll. Även skylt nr 41 kom fint men det var ett väldigt långt upplopp. Men så till slut, långt där framme så förutom folk och flaggor såg jag också klockan lysa rött med sina digitala siffror och då visste jag, där är det. Det var mycket folk utmed upploppsrakan och jag passade på att tacka publiken och spexa lite, det kan man väl få bjuda på. Jag passerade mållinjen på 2.54.32 och plats 14 och det är jag mer än väldigt nöjd med. Magen protesterade 2-3 dagar innan loppet och baksida lår inte heller visat sig från sin bästa sida. Men kroppen höll ihop bra och det är jag naturligtvis glad och tacksam för, det kommer ju nya lopp i höst också.

Så om ni kommer ihåg mitt uppmärksammade blogginlägg om guld, silver och brons till oss själva i våra lopp som är detta ett lopp där jag väljer att ge mig själv ett guld, det är jag fan värd! :-)

Nöjd efter dagens lopp i Helsingborg Marathon!