Av tidigare erfarenhet vet jag ju att internetuppkopplingen är extremt dålig på hotellet i Portugal och därför får jag nu när jag kommit hem blogga ikapp lite.
Som vanligt är det bergspass på torsdagar och så även denna veckan. Fint väder och planen var att få ihop många kilometrar. Ibland erbjuds möjligheten att springa tillbaka till hotellet från ”bergsbyn” Odeleite istället för att åka med bussen hem. Det är runt 28 kilometer och brukar springas i lugn takt med ett par fikastopp (förutom i våras när jag hängde på Jonas Buud och Andreas Falk). För att få till ett lagom långt långpass så skulle jag springa 10 km i själva bergspasset.
De första ordinarie 10 km gick behagligt och lugnt och vi var väl runt på 50-55 minuter någonting, men det är ganska kuperat. Därefter var det runt en timmes väntan innan det var tänka att hemfärden skulle börja. Jag passade på att fylla på med energi och försökte stretcha en del eftersom jag var lite orolig för benen.
Så började vi hemjoggen som lika mycket kan ses som ett äventyr och lugn transportlöpning för vi var ju verkligen på väg hem. Två som var med skulle också sätta distansrekord under eftermiddagen eftersom de tidigare sprungit en halvmatta som längst. I lugn fart började vi samla kilometer men strax innan första fikastoppet som var efter runt 9 km av hemresans 28 km så började magen protestera lite. Det var ingen skön känsla och jag kände mig lite ”konstig” när vi satt och fikade och fyllde på depåerna och naturligtvis tänkte jag att det går väl över. Så efter fickan rullade vi iväg igen men efter några kilometer till så började det komma alltmer och det var en väldigt olustig och konstig känsla, att inte kunna jogga i lugn fart för att magen bråkar. Men med lite lufs och lite tog vi oss framåt, nu mer och mer i mindre grupper och ett stort tack till Kalle som hela tiden hade koll på mig. För emellanåt var det säkert ingen vacker syn. Vi kom fram till andra och sista fikastoppet och hade runt milen kvar härifrån. Och nu var det ju liksom ingen idé att avbryta passet om jag inte hade gjort det innan. Så med en tilltagande magsmärta och minskad ork tog jag mig på något sätt framåt. Ibland när jag stannade kändes det som att jag skulle spy, men det blev aldrig mer än en illamående känsla. Till slut kom vi ändå fram till hotellet efter våra 28-29 kilometer som tog runt 3 timmar och 40 minuter och då stannade jag klockan vid fikapauserna. Eftersom jag gör marans 42 kilometer på runt 3 timmar så förstår ni att detta inte gick fort och ändå så otroligt hemsk och jobbigt.
Kvällen och natten tillbringades på rummet och då nästan bara i sängen och på toaletten. Utan att gå in på detaljer så fick jag ut både det ena och det andra och tappade nog lite i vikt det dygnet. För när jag visade mig igen dagen efter såg jag tydligen lite tunn och ”ynklig” ut. Men det är bara att glömma och inte dra för stora växlar av det som hände. Det var något konstigt och kanske något jag ätit. Så även om det var otroligt jobbigt där och då så tänkte jag också på hur glad jag var att det ”bara” var magproblem och inte någon skada, för benen klarade sig bra även om de också var trötta ytterligare något dygn, troligtvis mest på grund av att jag tappat vikt och energi och inte så mycket för att det blev ett jobbigt långpass för benen. Så nu hoppas jag bara att detta inte påverkar halvmaran i Amsterdam om 2 veckor eller maran i New York om 4 veckor.
Alla redo inför starten av bergspasset i Odeleite!
Trackbacks/Pingbacks