Nu äntligen kommer min lilla race report från halvmaran i Amsterdam som jag sprang i söndags. Och nu är det också ganska exakt 10 dygn kvar till New York Marathon.
Jag sov bra, eller, jag vaknade några gånger under natten men jag somnade hela tiden om ganska lätt och totalt sett blev det ändå bra med sovtimmar. Frukost i lugn och ro, en knapp timmes vila på sängen och sen gick vi mot starten. Jag började känna en liten nervositet och lite som vanligt, ”hur ska det här gå”? Vi gick mot starten genom parken och på så sätt kunde vi se de första löparna på väg mot mål. Vi gick och de sprang och det hela flöt på bra och jag var vid startfållan runt 20 minuter innan start. Mycket folk i olika startfållor men ändå inte trångt, i alla fall inte i min startfålla och även där var väldigt mycket folk.
Jag kom iväg rätt så bra, mycket folk men inte så att jag blev besvärad. Planen var att gå ut och försöka ligga lite under 4 min/km, runt 3.50-3.55 min/km tyckte jag verkade lagom om jag ska gå in på mina egna små sifferdetaljer. Jag missade någon kilometerskylt hit och dit i början men jag kollade klockan, som jag i och för sig inte litade på riktigt i början eftersom jag tror att den inte hittade satelliterna innan start. Hur som helst rullade det på ganska snabbt kände jag och 5 km passerades på ganska exakt 19 minuter. Första milen tänkte jag ha runt 38.30 och i mina tankar jämförde jag med halvmaran i Prag i våras. För den siffernördige kommer nu lite extrainfo. Jag tänkte mig en tid runt 1.22-1.24, dvs under 1.22 skulle vara riktigt bra och över 1.24 skulle vara ”ej godkänt”. När ni ser dessa siffror bör ni inte lägga någon värdering i dem utan ha förståelse för att detta var mina mål, oavsett vad dessa siffror innebär för någon annan. Var och en måste få ha sina mål. I Prag hade jag 1.22.50 och för att göra under 1.23 krävs att jag ”samlar ihop” 85 sekunder under ett snitt på 4 min/km. Efter 5 km hade jag alltså samlat ihop 60 sekunder under 4 min/km och allt rullade på som tusan. Efter 5 km märkte jag ingen skillnad utan det rullade på och trots några sekunder extra vid en vätskekontroll där jag också tog lite Enervit Liquid som jag fått från Milebreaker så passerade jag 10 km på runt 38.30 och allt gick ju enligt plan och jag hade samlat ihop 90 sekunder under 4 min/km.
Vad jag kommer ihåg insåg jag just där och då efter 10 km inte att det var på väg att bli sämre. Men efter 11-12 km kommer jag ihåg att jag märkte att tiderna per kilometer ökade lite och även om det kändes okej att de gjorde det så tänkte jag också att över 4 min/km borde det ju inte börja gå. Men, så var det trots allt och i alla fall jag tyckte det var lite jobbig vind lite då och då mellan 13-17 km, men det kan ju också vara en liten tolkning för att det kändes lite sämre helt plötsligt. 15 km passerades på runt 58.30 och jag hade alltså haft exakt 4 min/km mellan 10 och 15 km och även om det gått bra och snabbt i början så trodde jag inte att jag skulle börja tappa så mycket så tidigt. Jag krigade vidare, ja, det kändes faktiskt lite besvärligt i några kilometer där det kändes som loppet verkligen var på väg att gå från topp till botten. Jag visste hur banan gick i slutet, hur vi springer genom parken på samma sätt som marathonlöparna gjorde på förmiddagen och jag trodde också att vinden skulle avta i parken så jag började längta efter den som skulle komma runt 17-18 km. Och jag hade nog lite rätt i alla fall, för mellan och 18-20 km i parken låg jag på runt 3.55 min/km igen och det kändes i alla fall lite bättre, om inte annat för självkänslan. Ut ur parken, passera 20 km och banderollen 1 km kvar till mål. Det här är något de gör bra i Amsterdam och i Prag också. De gör en ganska stor grej av att det är en kilometer kvar, 500 meter kvar osv och det peppar ganska bra, mycket mer än att man själv ska tänka på att man har 1,1 km kvar när man passerar 20 km. Det är bara att köra, inte mycket kvar, Amsterdams Olympiastadion ligger där framme och för mig som OS-nörd så ger det lite extra känsla. In genom porten, in på tartanbanan och det klassiska halva varvet innan man får springa över mållinjen. Jag kommer dit och tiden blir 1.23 ganska precis.
I några minuter efter målgång var jag ganska trött och jag kände mig också lite besviken. Inte besviken för att 1.23 var så väldigt dåligt, utan mer besviken för att jag tyckte och trodde att jag hade något väldigt bra på gång där runt 10 km. Det blir några klassiska sms till löparpolarn för att stämma av läget och känslorna. Fokus ligger på vad som ändå var bra och vad jag kan ta med mig. Jag ville ju få ett bra lopp och en bra känsla inför maran i New York. Jag måste ju erkänna att ett relativt bra lopp och genomkörare fick jag ju faktiskt och det tar jag med mig. Och jag vet ju om att jag är bättre på att vara uthållig än snabb så förhoppningsvis håller jag bättre i längden när farten är lite lägre.
Trackbacks/Pingbacks