Det närmar sig morgondagens KLM Curacao Marathon med stormsteg. Jag har ju ganska länge tänkt att detta ska bli årets sista lopp och att fokus ska ligga på kombinationen kul resa och springa ett lopp och därför har jag de senaste dagarna börjat kalla att jag ska ”run for fun”, en taktik i stil med vad en del andra kör med på sina lopp. Detta passar ju också extra bra eftersom det är varmt och det gynnar inte direkt tiderna när jag ska ut och springa. Just det här med värmen gör att 42 kilometer känns lite längre än vad det brukar göra.
Nu tänkte jag försöka komma in på en beskrivning av en känsla jag inte vet om jag lyckas förmedla. Trots att jag har inställningen ”run for fun” och jag inte bryr mig så mycket om tiden, (vem vet om det blir över eller under 4 timmar), så känner jag mig ganska osäker inför loppet. Naturligtvis har en del av det att göra med värmen, men det känns också som att när jag nu inte har fullt fokus på att göra en sån eller sån tid så tappar jag liksom också i självförtroende. Nu kan jag undra mycket mer än vanligt ”hur tusan detta ska gå” jämfört med vad jag gör inför maror som jag satsar på en tid under 3 timmar. Går det att förstå hur jag menar? Konstig känsla är det i alla fall.
