Jaha, då är KLM Curacao Marathon över för den här gången och det var faktiskt första gången de arrangerade loppet. I detta blogginlägg ska jag försöka ta er med på de mest intressanta delarna från dagen utan att bli för långrandig.

Jag börjar egentligen med att berätta att jag kom i säng redan runt klockan 22 igår, väldigt tidigt alltså, men med tanke på att klockan skulle ringa 03 i morse var det inte jättemånga sovtimmar. Jag vaknade, klädde på mig det jag skulle springa i och gick iväg runt 3.30 och kom till startområdet 10 minuter senare. Starten skulle gå klockan 04.00 och trots att det var riktigt mörkt ute så såg jag att just maradistansen inte hade så många deltagare, men det fanns ju flera andra distanser att välja på. Att jag troligtvis skulle få springa en del av sträckan själv var jag beredd på och inget som gjorde mig så mycket, det har hänt förr.

Vi samlades i startledet några minuter innan start och jag hade en bar känsla för mitt ”run for fun”. Klockan var något jag kunde titta på, inget jag skulle springa efter. Starten gick och vi sprang iväg på denna tvåvarvsbana. Jag tog det ganska lugnt men märkte snabbt att jag låg runt 10-12:a och jag bara rullade iväg. Redan efter någon kilometer kände jag att oj, det är varmt eller om det var fuktigheten som också var påtaglig. Det kändes i alla fall som att man hade lite svårt att få tillräckligt med luft, att jag skulle få använda känslan och inte gå över min egen känsla för var gränsen för dagen gick. Första kilometern på 4.23 och det blev snabbaste kilometern på ganska länge. Jag fick sällskap med en kille som jag tror var från Curacao för efter ett tag undrade han om jag var ”tourist” så jag antar att han inte var det. Vi låg runt 4.30-4.40 min/km och tuggade på och där och då fanns det inga planer på att försöka ändra på det. Han kändes ibland lite starkare och jag var rädd att han skulle börja dra och jag hänga på, men det gjorde han inte. Däremot kom det en kille bakifrån efter några kilometer och då tänkte jag att nu går han nog med honom och då måste jag hålla mig i skinnet. Men min nyfunna polare gick inte med utan stannade i mitt tempo och några kilometer var vi ikapp lycksökaren igen och lämnade honom bakom oss för gott. Kände mig nöjd, spring aldrig marathon med huvudet under armen!

Efter dryga milen (som gick på runt 46 minuter eller nåt sånt) kom första riktiga backen, men en lång jäkla backe i hyfsad lutning och svängde så där bra, eller retligt, så man såg inte när den skulle ta slut. Men bra att veta inför andra varvet och här hade jag nog första kilometern över 5 min/km. Vi hade kommit ifatt en löpare som vi hade följe med när vi tog oss uppför backen. Jag använde mig av mina knep som jag även lär ut till mina adepter i löpteknik och visst går det lättare. Vi tuffare på och strax efter kommer banans höjdpunkt och då menar jag jättebron vi ska ta oss över. Den mäter 56,4 meter över havet och ofta sprang vi nog några enstaka meter över havsnivån så bron betyder att vi skulle upp runt 50 höjdmeter, jag har för mig att Västerbron i Stockholm ligger på runt 30-35 meter så ganska tufft. Backen var uppdelad i två etapper med en liten liten vila emellan, men i den sista stigningen kändes det som man var i backen upp i en bergochdalbana, man ser hur långt som helst på sidorna och själv ska man bara upp, upp, upp för en rak brant backe. Här kom nya kilometrar med över 5 min/km. Men jag kunde passa på att titta och njuta och inse var jag faktiskt är någonstans, men på första varvet var det rätt mörkt ute. Efter den lite jobbiga känslan från första milen började det kännas ganska okej. Vi hade tur som fick några regndroppar på oss. Men några droppar regn var ingenting mot alla de vattenflaskor vi fick som jag hällde över mig, väldigt olikt mig som inte gärna springer förbi några duschar när det finns på olika lopp, men nu hade jag inget val.

Backarna uppför bron tog nog lite på mina löpare jag hade med mig och jag kunde rulla på ganska bra nerför efteråt och även om en av dem också hängde med då så märkte jag på väg in mot varvningen att jag inte skulle kunna ha följe med honom så mycket längre. Man sprang ut på varvet samma håll som man kom in vilket betyder att när jag var på väg in mot varvning skulle jag möta de som var före mig, de flesta i alla fall för en liten ögla hade man som inte var lik. Det visade sig att jag plockat lite från min uppskattade placering efter starten och vid varvningen låg jag tydligen 5:a och kände mig ganska okej. En konstig känsla på sätt och vis för mellan 15-20 km fanns det stunder då jag kanske låg på 4.40-4.50 min/km och tyckte att okej då, går det inte fortare så får det vara såhär. Men efter den positiva feedbacken om placeringen jag fått från Sara och publiken vid varvningen tänkte jag att nu kör jag. Eftersom jag nu var bland löparna som hade varvat och mötte de som skulle in för varvning så ger ju också det lite extra energi. I några kilometrar log jag helt plötsligt runt 4.20-4.30 min/km och även om det kändes lite ansträngande så kändes det som jag var på rätt sida gränsen och jag skulle gå på känsla och inte på klockan. Jag tror det var runt 26 kilometer eller nåt sånt som jag kom ikapp en löpare och jag förstod att han skulle släppa eftersom jag tagit ganska mycket på honom sen varvningen. Mycket riktigt så var det ingen jag såg mer.

Nu var jag själv och jag hade backarna framför mig, men jag kände igen mig och kunde anpassa mig efter backarna. Det gick ganska bra, men när jag kom till sista branten i bergochdalbanebacken så gick det inte fort men där var några fotografer på toppen och visst ville man kunna visa ett okej steg över krönet. Nerför backen var inga problem och fram tills dess hade jag inte tänkt så mycket på hur långt jag sprungit, men här någonstans såg jag att det var runt 7 km kvar och visst är det lätt till att börja räkna ner. När jag kommit ner på marknivå igen blev det ju lite jobbigare igen, trött i benen från uppförsbacken över bron och trött i benen även över att springa lite nerför. Men det rullade på, speciellt efter att jag passerat 39 och 40 kilometer. Och helt plötsligt, strax innan 41 km ser jag en löpare framför mig och även om jag inte tyckte att jag tog in så mycket på honom så insåg jag att jag måste plockat ganska mycket för innan hade jag inte sett någon på långa raksträckor. Det tog heller inte många hundra meter innan jag var ikapp och med dessa positiva vibbar behövde jag inte göra något ryck för att han inte skulle hänga på och det kan jag nog säga, han hade fått kämpa ganska bra om han skulle hänga på och plocka mig på sista kilometern. För det var ju inte mer än så kvar och jag sprang i mål som 3:a och bäste svensk (nä, jag var inte ensam svensk). Tiden på 3.13 är som ni förstår inget att tänka så mycket på och det gör jag inte idag heller. Jag tar istället med mig att jag följde min plan, jag ”run for fun” och skulle lita på känslan och inte följa klockan. Att jag lyckades bra med detta är också min första negativa split (när andra halvan går snabbare än första halvan) ett bra bevis på. Första gången och detta var nog min 30:e mara, 12:e utomlands. Så visst finns det lite rutin om någon är intresserad av lite hjälp för att nå sitt mål på marathon eller annan distans nästa år.

Sara körde också ett bra race och fick det kanske ännu varmare än vad jag hade eftersom jag precis hann komma i mål innan det var dags för starten på hennes 5 km. Efteråt var det en snabb dusch och dags för skönt strandhäng på Lions Dive Beach Hotel som också är partner till loppet. Sponsorerna med KLM i spetsen hade gett allt i dekoreringen av stranden och det lyxades till med både öl och drinkar från en strandsstol där vi satt med fötterna i turkost vatten, sjukt jäkla bra. Just turkost vatten verkar här vara hur mycket som helst och vi får säkert se ännu mer av det imorgon när vi ska ut på lite strandhugg runt ön, men det tar vi då.

Restaurang Hemingway var ett ställe vi hade hört talas om och det låg granne med hotellet så vi avslutade första delen av dagen där och jag fick resans första Pasta Carbonara, kolla gärna in stället via länken, fantastiskt! Vi åt och kollade ut över det turkosa havet, men fick också oväntat av en ödla modell jättestor (verkar finnas många sådana här) så vi betalade och tackade för oss, tog en extra drink och gick hem.