Såg ni kvällens höjdpunkt på TV, OS-krönikan del två med en jäkla massa längdskidåkning från vinterns härliga medaljregn från OS? En massa inslag och intervjuer som var kul att se igen, även om jag säkert sett det mesta tidigare. Och mycket gick ju Sveriges väg, men inte allt. Och på något sätt måste man förstå elitidrottarnas besvikelse i intervjuerna när det inte har gått bra. De gör allt och ger järnet och det måste de göra för att lyckas komma högt upp när de har en bra dag och då får man också förstå deras besvikelse när det inte går bra. Jag kommer framförallt ihåg Charlotte Kallas besvikelse över sin 34:e plats i damernas 30 km. Och många undrar kanske varför hon inte bröt när hon ganska tidigt märkte att det inte skulle bli hennes dag. Men som hon själv sa, hon var inte sjuk och inte skadad och då hade hon ingen anledning att bryta heller. Och hade hon gjort det skulle det bli lättare att bryta nästa gång det inte kändes som hennes dag.
Vid såna kommentarer går tankarna tillbaka till Gunde Svan som hade ungefär samma stil. Var det inte han som avslutade en femmil i Holmenkollen med ena armen i någon form av paket? För i mål skulle han ju. Kanhända att det ibland låter lite dumdristigt, men återigen, för att nå toppen måste man få satsa stenhårt på det man själv tror på.
Nu är jag ju ingen stjärna men det händer att jag får frågan varför jag inte bröt Stockholm Marathon 2012, året med runt 4 plusgrader och regnrusk från sidan. En del sprang bra, men jag fick besöka sjukhustält pga kylan och tog mig i mål på 4.18, typ 1 timme och 20 minuter längre tid än vanligt och dessa 80 minuter tappade jag sista 8 kilometerna. I samband med det undrar flera varför jag inte bröt, men jag brukar svara att jag var ju inte sjuk eller skadad och då såg jag heller ingen anledning att bryta. Ibland är det svårt att veta vad som är smart och förnuftigt, men jag tror det är bra att våga stå emot det lilla extra ibland, om det handlar om något man verkligen vill.
Kämpa det lilla extra, det kommer alltid vara värt det!
