I slutet av träningen förra tisdagen började ena vaden att protestera. Jag lyssnade på det, tog det lugnt, gick till naprapat-Mats och vilade från löpningen ungefär en vecka. I tisdags testade jag att jogga några kilometer och egentligen tror jag det gick bra, men man känner sig kanske för lite extra och då är det klart att man säkert kan ana något. Men det gick nog bra. Idag var det dags för intervallpass i Sätrahallen med TSM Running och som tur var var det inte jättekorta intervaller idag utan 800-ingar, vilket betyder att det inte behövde gå lika fort som om det varit t ex 200-ingar. Och ju fortare det går, desto mer riskabelt känns det för vaderna.
Och visst skulle jag känna mig för och under uppvärmningen tyckte jag igen att jag kunde ana något i vaden, men det gick över i slutet av uppvärmningen och sen kände jag inget mer under resten av kvällen. Så jag känner mig rätt så återställd och det känns skönt. För även om jag haft lite annat för mig dessa löpfria dagarna så har det känts lite konstigt och det känns också lite konstigt sen när man ska dra igång igen. Det där vanan av att komma ut och springa, att förflytta benen framåt snabbare än gång, den rörelsen vill jag gärna att den ska sitta i ryggmärgen men efter någon vecka så känns det lite kantigt och konstigt och det blir inte det naturliga flytet från början. Men, nu är jag tillbaka så nu blickar jag framåt.
Jag har bland annat varit ute i snöstorm i Åre när jag inte kunde springa!
