Det finns en löpsträcka som jag tror att jag gillar lite mer än andra. Att den ligger i Halmstad påverkar kanske lite, men den är faktiskt fantastisk på många sätt. Varje gång jag springer där tänker jag att jag vill och borde springa där oftare. Och ja, det är naturligtvis Prins Bertils stig jag pratar om.

Planen när jag lämnade slottet i Halmstad, där stigen börjar, var planen att hålla runt 4,30 min/km och att springa ut till Tylösand och lite till och sen vända och möta Sara som också var ute på bästa stigen. Mina ben bråkar ganska mycket med mig just nu och det blir lite besök hos naprapaten. Naturligtvis inte bra, men det blir inte värre utan snarare tvärtom, det är värst innan jag kommer in i löpningen. Så känslan när jag stack iväg var inte den bästa men som sagt, jag brukar komma in i matchen och det gjorde jag idag också. Det rullade på bra så även om benen inte är de bästa just nu så känns det ändå som kondisen finns där. Men eftersom benen bråkar mest när det går lite snabbare har jag inte riktigt den fart i benen jag skulle vilja ha och jag har inte sprungit något lopp än heller. Så jag var nöjd över att det rullade på bra ändå och efter ett tag kom jag förbi småbåtshamnen i Grötvik, ett ställe där kusten börjar ändra skepnad för en kort stund. Och när man sen kommer fram till Tylösand och hela stranden breder ut sig så är det lika häftigt som vanligt.

Jag hade kontroll på farten men kände att jag ville testa lite till och gärna lite snabbare. Så jag tog ett kort break inna  jag gjorde mig redo för att springa bort genom strandskogen i lite bättre fart. Det funkade bra men som sagt, det märks att jag inte riktigt kunnat träna fartpass för även om det inte gick jättesnabbt så kändes det nästa som någon form av ”max”. Men, men, allt som allt ett bra pass. Vi avslutade med några bilder i Tylösand innan vi välförtjänt tog bussen tillbaka till stan.