Det har varit en väldigt konstig dagen-innan-marathon dag. Anledningen är helt enkelt min vänstra vad som jag nämnt tidigare. Den har nog påverkat mig mer än vad jag tänkte på när jag tänker på hur dagen varit eller egentligen från det att jag kom in till downtown Boston lördag kväll. Lite mer allmänt om Boston Marathon får komma senare, nu fokuserar jag, precis som jag egentligen mest gjort, på vaden och tankarna kring den.

Sedan jag avbröt morgonjoggen i tisdags har jag inte löptränat, jag har tagit massagebehandlingar och masserat själv och kämpat på med foamroller och liten boll. Men hur mycket bättre har det blivit och är det i så fall tillräckligt, ingen som vet. Jag har idag också fått hjälp med att få vaden tejpad med så kallad kinesiology tejp, jag har inte testat det tidigare och vet inte om det hjälper men jag testar.

Såhär dagen innan har jag nog egentligen gjort ungefär som jag brukat, men när jag pratar med folk så märker jag att det finns inte samma nervösa spänning vad gäller fart och sluttid i loppet, alla tankar går till hur vaden kommer att hålla och därmed också om jag kommer i mål eller inte. För om vaden inte håller ska jag försöka vara så smart att inte fortsätta och förvärra situationen, vi får se om jag klarar av att vara så smart om jag skulle behöva det. Så denna gången har alltså målsättningen ändrats till att kommer jag i mål är jag nöjd, för då har förhoppningsvis vaden hållit ihop ganska bra.

Något som också var annorlunda, men i mycket mer positiv bemärkelse, var att jag träffade min gamla klasskompis från när jag pluggade i Montreal som ska springa Boston Marathon för första gången. Tiden går men självklart är vi lika unga som alltid!

Alla ska skriva på den stora fina väggen på mässan!

Skitsnyggt, eller hur? Hjälper det ÄR det skitsnyggt!

Min gamla klasskompis Elizabeth från Montreal och jag på mässan!