Jag måste ju berätta lite om hemresan från USA där jag gick lite utanför min komfortzon och framförallt vad jag faktiskt hade tänkt mig. Jag kastade mig in i en taxi till JFK och visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta, men rimligtvis skulle jag ha gott om tid på flygplatsen och det blev ungefär en timme.
Jag har ibland tittat lite på de här massagebehandlingarna som erbjuds på flygplatserna men aldrig testat. Jag vet inte riktigt vad som hände där på flygplatsen, men helt plötsligt satt/låg jag i en massagestol och hade inte bara accepterat en massage utan också att de skulle göra en ansiktsbehandling med en mask av något slag. Det blev väl helt okej, men såhär i efterhand så tyckte jag längsta tiden gick åt till ansiktet och inte massagen och jag tycker nog inte heller det var värt pengarna.
Ja, ja, man får ju offra sig ibland!
I USA är man nästan lite hjälte om man genomfört ett marathon vilket märks både i samband med Boston Marathon och New York Marathon. Har du medalj eller klädesplagg eller det kanske nästan skulle räcka att du ser ut som en löpare och är i en sportaffär så frågar folk om man har sprungit marathon. Och reaktionen är alltid lite åt ”åh, vad fantastiskt, stort grattis!” och de frågar inte ens vilken tid man sprang på. Men i Sverige (och jag tror att det skulle vara ännu mer så i Norge) så är man inte så bra på att gratulera utan man frågar istället vilken tid man sprang på och om det var en gångbar tid enligt den frågandes åsikt så kan det komma ett grattis. Men detta gäller tydligen också andra delar av Europa. För när jag åkte hem från New York via Amsterdam och var inne i KLMs lounge på Schiphol och stod och plockade lite ”snacks” så dök det upp en kille jag aldrig hade sett, han öppnade inte med någon ”hej-fras” eller liknande utan första orden han sa var helt enkelt ”How did you do?” dvs, han undrade hur det gick på maran. Att han kunde fråga var inte så konstigt jag hade jackan från Boston Marathon på mig, men att han direkt, rakt på sak, undrar hur det gick och då var det inte frågan om jag sprang eller tog mig i mål utan vilken tid jag sprang på. Och även om jag själv är nöjd med mitt lopp och min tid så blev man direkt lite skärrad och fundersam på vad han tyckte, på ett annat sätt än om det varit i USA. För där hade man fått uppskattning bara för att man deltog och där behöver man inte vara nervös att de inte ska vara nöjda med tiden man presterat. På det sättet kan man ju faktiskt säga att det är lite roligare att springa lopp i USA.
Lite lyx dör jag inte av!
