I ögonblicket när jag för exakt en månad sen drog av ett ledband/ligament i foten, som tydligen var det klassiska FTA-ligamentet, visste jag inte vad det skulle innebära för rehabtid. Skulle det ta en vecka, en månad eller ett halvår? Men jag har klarat mig bra, mycket tack vare att jag hade ganska rörliga fotleder gissar jag. Jag har också stått en del på balansplattan jag har hemma sedan dess. Jag kunde börja jogga efter ett par dagar, ibland med elastisk linda om foten för säkerhets skull på ojämna underlag, men framförallt har jag gått tejpad nästan ända tills nu. Det är fortfarande inte läkt, det kunde vi se på ultraljudsdiagnosiken hos Jens i torsdags och efter vissa pass på ojämnt underlag känner jag av det lite. Det är ingen smärta, snarare en konstig känsla. Det gick bra att springa i Göteborg förra helgen, så jag hoppas det ska funka bra även i Stockholm Marathon idag. Men denna resa har också gjort att jag känner lite extra för alla er som inte kan vara med i dagens marathon på grund av skada eller sjukdom. Jag lider med er men detta är inte det enda loppet, det kommer flera och det gäller att blicka framåt. Den träning ni har genomfört är inte bortkastad utan den tar ni naturligtvis med er till kommande utmaningar.

Så vad har jag då för målsättning i dagens Stockholm Marathon? Vilken svår fråga och egentligen är svaret ”jag vet inte”. Skadan är inte läkt men jag kan och får springa och det gick bra i 2 mil förra helgen. Men jag har inte sprungit längre än 2 mil sen maran i Boston för 6 veckor sen. Långpassen med TSM som jag varit med på senaste tiden har jag fått avbryta för att jag känt något och blivit lite skraj. Så frågan finns ju där fortfarande, hur kommer foten och benet att klara en så lång distans som ett marathon?

Men samtidigt kan jag inte väga in för mycket att det kan gå åt helvete, gör det det så gör det det. Jag känner snarare att jag måste sätta mina målsättningar utifrån att jag kan springa hela vägen utan smärta, trots avsaknad av långpass sista 1,5 månaden. Men precis som i vanliga fall så tänker jag inte ha ett mål, utan snarare 3 mål, som jag brukar kalla guld, silver och brons. Såhär tycker jag att ni också ska tänka! Och varför det? Jo, för att om ni sätter upp ett mål så är det oftast någon form av drömmål, dvs relativt högt mål och chansen att klara det målet kanske är lite begränsad, vi säger 25%. Det skulle innebära att det är 75% risk att ni missar ert mål och missar ni ert mål är det lätt till att ni blir missnöjda och får lite oförtjänt negativa tankar och det tjänar vi aldrig på. Därför kan du sätta upp 3 mål, där guld motsvarar det drömmål du skulle satt upp om du bara satt upp ett mål. Du kan också sätta upp ett mål som du tycker att du har rätt stor chans att klara av, vi säger till 75% chans. Och naturligtvis sätter du silvermålet någonstans däremellan, som då ska motsvara ett mål du tror att du klarar med 50% chans. På detta sätt är det bara 25% risk att du inte når något av dina mål och mindre risk för negativa tankar. För det behöver ju inte vara helt svart eller vitt om vi är nöjda eller inte och då är det ju olyckligt om våra målsättningar är lite svart eller vit, glada för att vi klarat drömmålet eller förbannade för att vi missat drömmålet.

Jag har satt upp mina mål för guld, silver och brons idag! Gör det du också! Lycka till!