Ny helg, nytt lopp, ny race report. Igår var det årets Stockholm Marathon men det var också många som pratade om 2012 års Stockholm Marathon och anledningen är förstås vädret. Vädret var ett samtalsämne på sociala medier långt innan gårdagen och det såg ut som det skulle bli mycket regn. Men så sista dagarna såg det snarare ut som att det skulle bli mindre regn och att det kanske skulle börja regna 1-2 timmar efter start. Tyvärr hade de fel, regnet kom väl ungefär en kvart in i loppet eller nåt sånt, men det var inte lika kallt och blåsigt som 2012. Nog om vädret.

Jag hade inte haft tid att hämta nummerlappen dagen innan vilket jag brukar göra. Och jag blev lite sen hemifrån så det blev nästan lite tajt med tid. Samtidigt så var ju som sagt inte vädret något som gjorde att man ville gå runt och mingla en massa innan start direkt. Trångt på tunnelbanan av alla som skulle till Stadion och klockan var väl runt 10.45 när jag hämtade ut nummerlappen och starten går 12.00. Jag fixade lite med kläder och nummerlapp och i förhållande gir tid lämnade jag in min påse med överdragskläder, vilket jag kunde göra eftersom jag hade en sopsäck med mig som jag hade på mig ända fram till start. Jag hejar på lite bekanta när jag joggar lite lätt fram och tillbaka inne på Östermalms IP. Jag försöker stretcha lite så gott det går utan att belasta foten jag har problem med. Jag tar mig upp till startled B på Lidingövägen och klockan är runt 11.50. Jag joggar och stretchar lite och hejar på lite folk och vi är redo. Både då, men också nu såhär i efterhand, så tänker jag lite på vilket förhållandevis lugn känsla jag känner när jag står där på startlinjen. Och jag har haft samma känsel i årets alla lopp; Boston, Göteborg och Stockholm. Någon form av lugn och självförtroende blandat med en viss osäkerhet. Låter det konstigt? Jag tror att det är som så att jag är ganska lugn med att jag har det i kroppen, även om träningen varit si och så senaste tiden.

Starten går och det tar inte många sekunder innan jag är över startlinjen. Jag kommer iväg bra, känner att jag tar det ganska städat men gissar att jag håller farten ändå. Jag är nyfiken och tittar på klockan och den står på 3 minuter och jag passerar 750 meter på klockan och jag känner att det är lagom, precis 4 min/km. Totalt sett är det något fort, men ändå en bra utgångsfart och efter förra veckans halvmara kan jag känna att farten är ganska okej, i alla fall ett tag. Det fortsätter så och jag passerar 5 km på strax under 20 minuter och milen på strax under 40 minuter. Vi har då hunnit passera Strandvägen, Kungsträdgården, Slussen och Västerbron. Men här på Norr Mälarstrand efter 10 km blåser det motvind och det märks på klockan och andningen. Så på något sätt är det skönt att komma in på Torsgatan efter Centralstationen, även om det går svagt uppför men det rullar på. Jag passerar 15 km på ganska exakt en timme men känner att jag nästan borde hålla igen lite, springa i 4-fart rakt igenom kommer jag inte kunna göra. Jag börjar också känna att det är långt kvar. Det är mentalt jobbigare nu när första varvet är 17 km och andra 25 km jämfört med förr, när första varvet var 22 km och andra 20 km. Avsaknaden av långpass sista tiden gör ju inte saken bättre. Jag varvar, kommer ut på Gärdet och även om det inte är lika hemskt som 2012 så kommer det lite flashbacks. Jag passerar halvvägs på strax under 1.25, bara någon sekund över 4-fart i snitt per kilometer.

Nu är det Djurgården som gäller, småjobbiga och ensamma Djurgården i en fas i loppet där man lätt kan känna sig lite trött. Man har passerat halvvägs och kommer ut på en del av banan nästan utan publik, inte minst igår när mindre publik än vanligt hade tagit sig ut och jag förstår dem. Men när jag väl passerar Manillaskolan och svänger vänster, då brukar det kännas bättre och så även igår. Kanske hjälpte det att Mia från Urban Tribes stod där och skrek ”Lätta ben – Snabba Fötter”, kvicktänkt var det i alla fall. Jag passerar 25 km och det går fortsatt bra, lite tappar jag i fart, men ingen fara. Vi springer förbi Skansen och Gröna Lund innan vi kommer in på Strandvägen. Det är ganska glest med löpare så just när jag svänger in på Strandvägen är jag ganska ensam och har nästan 50 meter till närmsta löpare framför mig, kändes ganska kul och komma ut där i ensamt majestät, även om det inte direkt var i ledningen. :-) Jag tänker mig fram mot 30 km av både nyfikenhet och att jag vill lämna den mytomspunna passeringen bakom mig. Jag passerar 30 km på drygt 2.01 och det ska visa sig att det är nog egentligen den pausering jag kommer vara mest nöjd med i loppet. Det går väldigt tungt upp i den lilla backen vid Slussen och det känns nästan så jag passar på att jogga nere i karusellen där nästan ingen kan se mig. Ut på Söder Mälarstrand så är det kämpa som gäller igen. Denna gången ser gänget vid Linnéakontrollen mig och hejar på frenetiskt, tack för det! Söder Mälarstrand kan kännas lång men det gick ganska bra, jag kände mer en liten skräck för branten upp till själva Västerbron. Väl där så sänkte jag farten och trippade upp, eller vad det nu kan ha sett ut som. För väl ute på Västerbron är det okej igen, den förhållandevis lilla lutning som Västerbron har känns inte så farlig. Jag kommer upp och jag rullar ner, so far so good. Men jag kommer också ihåg att kommande parti var ganska blåsigt och jobbigt, så med skräckblandad förtjusning rundar jag Rålis, hemmaplan för mig i Stockholm. Och mycket riktigt är det motvind igen och återigen längtar jag till det tunga partiet på Torsgatan. Men redan innan jag kommer till Torsgatan, vid Centralen, börjar jag bli trött. Just att springa upp till Centralen har jag nog aldrig gillat i denna ”nya” bansträckning. När jag ska svänga in på Torsgatan står Åsa från TSM och hejar på och i ett parti på banan med mindre publik tar man gärna emot lite hejarop. Naturligtvis har jag börja räkna neråt, hur lång tid har jag på mig för att springa på en viss tid? Igår började jag tänka mot 2.55 och jag kände att det måste ju gå, det borde finnas lite marginal. Men ni som sprungit en mara vet att sekunder kan försvinna fort när man är trött. Jag kommer upp till Odenplan, rullar ner över Sveavägen och ser 40 km strax innan man svänger vänster in på Karlavägen. Och visst säger klockan att det borde gå. Kroppen säger något i stil med att egentligen är jag inte jättetrött men jag är så kall om händer och underarmar och fötterna är lite isklumpskänsla, lite 2012 känsla. Men eftersom kroppen är okej så har jag inga problem med att kämpa på Karlavägen och även upp för Sergelgatan upp mot Stadion. Och visst ska det gå. Jag springer ner bakom Stadion för att komma in på Stadion runt 250 meter innan mål och då ser jag ju att det är lugnt. Jag springer det här halva varvet där vi tränat med TSM så många gånger och passerar sen mållinjen på 2:54:17.

Nöjd? Ja! Men framförallt stelfrusen och den tunna folien man fick hjälpte inte mycket. Jag kommer ihåg de man fick i New York, de hade behövts här också, de är tjockare och med luva. Jag börjar få ont i ljumsken så att ta mig till Östermalms IP tar väldigt lång tid. Jag får stanna flera gånger och jag skakar. Till slut kommer jag ner på ÖIP, hämtar ut min påse med kläder och byter om till torra kläder och då kommer en del av värmen tillbaka. Det regnar och det är kallt, så jag stannar inte och minglar efteråt heller och det verkar som de flesta hade siktet inställt på värme och dusch. Kvällen avslutades sen med en marathonfest med en massa löpare och allas fina prestationer.

Klassiska Olympiastadion från OS 1912!

Jag hade nära fram till startlinjen!

Blöt, trött och suddig efter målgång!