Detta blir ingen vanlig race report. Detta blir en race report från en farthållares synvinkel. För i gårdagens Helsingborg Marathon ställde jag upp som farthållare och hjälpte andra istället för att gå all in i ett eget race. Dels tyckte jag att det skulle vara kul att testa på livet som farthållare och dels passade det bättre in i mitt schema att inte behöva gå all in för egen del igår.

Jag och två farthållarkollegor hade uppdraget att springa i mål på strax under 3.30, dvs strax under 5 min/km i snitt. Och även om det i den perfekta världen kanske är bäst att springa helt jämnt så är det ju väldigt sällan det händer, snarare rimligt att man tappar lite på andra halvan, så det försökte vi anpassa oss till. Planen var att passera halvvägs på runt 1.42-1.43 och sen tillåta oss att sänka farten något. Andra halvan av banan i Helsingborg är också något tuffare än första halvan.

Vi gjorde oss klara innan start när starten gick och alla sprang iväg kändes det lite konstigt, man är ju själv van vid att dra iväg lite eller i alla fall i runt 4-fart men nu skulle vi ju landa in strax under 5-fart så fort som möjligt. Jag tyckte vi lyckades bra med det och efter någon kilometer när vi kommit ut från svängarna i stan och körde på söderut så hade vi också fått ett stort gäng som hängde på oss. Kul att se att så många passade på att dra nytta av oss, en del kanske satsade på att hänga med hela vägen, andra kanske ville se hur länge det skulle hålla.

Första biten ner till Råå vid 7-8 km är väldigt lättsprungen men sen viker vi av från havet och det blir det lite uppför till passeringen vid 10 km. Sen rullar det liksom på i en väldigt varierande bana mellan asfalt på väg, lite grusväg, genom parker och jag tror knappt jag skulle hitta om jag skulle ta mig samma runda idag. Men jag ska inte kolla för det orkar jag inte. :-) Men denna variation och bara det att underlaget varierar tror jag är positivt för många. När vi närmar oss halva sträckan är vi mitt ute på landet och vi passerar halvvägs på 1.42.20, helt enligt plan.

Jag sprang denna mara förra året för egen del men jag märkte att jag bara lite diffust kom ihåg bansträckningen. Ibland visste jag ungefär vad som skulle komma men inte riktigt efter hur långt. Så mellan 20-30 km kände jag mest igen mig efterhand. Det spelade egentligen ingen roll men jag gjorde just den iakttagelsen. Vi hade som sagt ett stort gäng med oss i början och även när vi passerade halvvägs var det många som var med men vi såg också att efter ”vår grupp” hade det blivit som ett liten svans med löpare. Och det är klart att efter 20-25 km börjar det ju bli långt, många kanske är i närheten av de långpass man brukar genomföra på träning.

Efter att ha sprungit förbi Sofiero springer vi ner till stranden en sväng och sen kommer den beryktade Serpentinbacken. Bara namnet får ju en att tro att det är en tuff lång backe som slingrar sig uppför berget. Det kanske känns så för många också, inte minst för att backen börjar ganska brant och innan man kommer fram till den ser den liksom ut som en vägg. Och första delen är tuff, men efter att man har svängt så planar backen ut och är inte längre lika brant. Det är en bit kvar men det går att springa upp och det är heller inte fler svängar. Här fick vi hjälpa de löpare vi hade med oss ordentligt och de både behövde och var verkligen värda vår pepp. Och när man kommer upp för denna backe så slingrar det sig bara lite kort i ett bostadskvarter, sen börjar den långa backen ner till havsnivån igen.

När vi kommer ner till havsnivån så känns det nästan som ett enda långt upplopp. Det är inte riktigt så för man springer på lite vägar i början, men man har ju liksom havet där till höger hela vägen in i mål. Men helt plötsligt står den där, skylten som säger 41 km och det är bara sista dryga kilometern kvar till målet. Och det dröjer inte länge förrän vi är framme vid publiken och vi kan också se målområdet långt där framme. Vi peppar våra löpare, oss själva och tackar publiken för deras stöd. Och när vi på riktigt närmar oss mållinjen kommer tävlingsledare Simon och möter oss och springer med in i mål och klockan stannar på lite drygt 3.29 och uppdraget är utfört.

Att vara farthållare var kul och jag kan tänka mig att vara det igen. Men man vill ju springa för egen del också. Men ibland ligger ju loppen så nära varandra under vår och höst att det inte riktigt passar att ge järnet i alla lopp man vill vara med på, då kan farthållare vara en kul grej. Men det ska också sägas att det är ju bra om man är en ganska van långdistanslöpare och är van vid att kunna hålla ganska jämn fart genom sina lopp. Nu hade vi ju en plan för att vi skulle kunna tappa lite för det gör de allra flesta, men det får ju också vara inom rimliga gränser. I gårdagens lopp sprang vi ca 4 minuter långsammare andra halvan och det känns rimligt. Men tappar man typ en kvart eller nåt sånt på andra halvan så kanske man ska skaffa sig lite mer erfarenhet innan man ger sig på uppdraget som farthållare.

Farthållarnas målgång tillsammans med tävlingsledare Simon!