Varje gång jag springer ett lopp utomlands känner jag att jag lever. Jag kommer på mig själv att jag ler lite extra och undrar varför jag inte gör det här ännu oftare. Och jag vill ju gärna dela med mig av mina känslor och upplevelser så att fler ska komma in på det här med att springa lopp utomlands, kombinera resa med löpning helt enkelt. Sen är det ju så att löpning är min grej men jag tycker att man kan kombinera sina resor med lite vad som helst, vilket intresse man än har. För en resa blir man alltid glad av!

Och vid stora lopp i t ex USA märks det redan på flyget med KLM från Amsterdam att man är på väg till ett lopp för det syns liksom vilka andra resenärer som är löpare och är på väg mot samma mål. Inte ovanligt att man har en tröja, jacka eller väska från något lopp i världen och här måste jag säga att Boston Marathon är det stora skyltfönstret man vill visa upp. Som nu när sprang jag Chicago Marathon i söndags märkte man t ex på expon hur många som kom med jackor från Boston Marathon från en massa olika år tillbaka i tiden. Jag tycker Chicago Marathon skiljer sig en del mot t ex New York Marathon och Boston Marathon, trots att det är en av de 6 stora makorna i världen. En skillnad jag direkt tänker på är att Chicago Marathon känns som en enklare organisation och det blir liksom enklare för oss löpare att vara med i loppet. Detta för att start och mål är på i princip samma ställe och väldigt nära ”down town” i Chicago, medan start och mål skiljer sig väldigt lång sträcka i både New York och Boston så man måste åka buss till starten och det innebär också längre väntetid innan start. Man kan också lämna in överdragskläder och sånt enklare i Chicago än i New York och Boston. Detta gör att Chicago Marathon kan kännas enklare att vara med i men samtidigt tycker jag som lite marathonnörd att stämningen innan är en del av upplevelsen så resan till starten och väntan på plats vid startområdet någon extra timme innan start gör inte så mycket, det bidrar snarare till totala upplevelsen.

Om jag går tillbaka till just Chicago Marathon så börjar upplevelsen under maradagen redan tidigt tidigt när man lämnar hotellrummet och tar hissen ner till receptionen på hotellet, för redan i hissen möter man andra löpare som är på väg mot start. Alla är spända och förväntansfulla. Man har kanske planerat med olika kläder och när man ser någon annan med en annan plan så börjar tankarna fladdra. Men just den här gången hade jag bra koll på läget och visste vad jag skulle ha på mig fram till start, under loppet och vad som fanns i min inlämnade påse efter loppet. Vi delar en taxi och åker ner till startområdet och naturligtvis är det tokmycket folk, för det blir ju det med 30000-40000 anmälda löpare och en massa funktionärer och supportrar. Alla ska ta sig in på startområdet, bara löpare och funktionärer släpps in. Klockan går, det är egentligen gott om tid, men toalettköerna är långa och man ska hinna bort och lämna in sina överdragskläder innan man går in i rätt startfålla som stänger en stund innan startskottet går. Överallt är det funktionärer som ropar ”Good morning, have a great day” eller liknande och jag tänker på hur trevligt och pepprande det blir och så synd att vi inte har lite mer av den stilen i Sverige. Löpare från hela världen har tagit sig hit, för att springa en av världens 6 majors i marathonsammanhang. Jag håller mig ganska mycket för mig själv, laddar och tittar på folk, insuper atmosfären och är glad över att få vara här. Jag kommer ihåg att jag anmälde mig till loppet från hotellrummet i Boston i våras, ganska precis ett halvår sedan. När påsen med överdragskläderna är inlämnad tar jag mig till mitt startled, startled A. På vägen dit står det ungdomar som kollar att man är på väg rätt och alla säger ”Good morning, good luck!” och vi löpare hälsar glatt tillbaka. Skönt att stå så långt fram som i startled A men samtidigt står det säkert flera tusen löpare i det startledet och eliten har egna led framför oss andra löpare. Speakern räknar upp vilka storslagna löpare som har kommit till Chicago och deras imponerade meriter. Jag ser elittjejerna på väg in i elitledet och jag ser namn som Dibaba och Kiplagat. Minutrarna går, jag ser att jag blir filmad och tydligen är det från den streamade sändningen och ser till att jag syns bra i min blå tröja från Craft med mitt gula ”Sweden” på tröjan. Och sen är det dags, för en av de pampigaste delarna i hela löparresan, att höra den amerikanska nationalsången innan start. De är väldigt stolta och nationalistiska och det är jäkligt mäktigt och nästan svårt att inte få pytteskinn. Och sen är det dags, startskottet går och alla löpare släpps iväg. Så många löpare som trängts på en så liten yta i startleden släpps nu fria och vi sprider ut oss otroligt mycket och otroligt snabbt. Alla ska iväg och många verkar glömma att loppet faktiskt är 42 km långt och att det är tiden vi mållinjen som räknas, inget annat.

En liten race report har jag skrivit tidigare så jag hoppar över mitt lopp i detta blogginlägg. Det som ändå slår mig är att publiken är förvånansvärt bra här i Chicago. Och även om maran är 42,2 km och tar runt 3 timmar för mig att springa så känns det ändå som en begränsad tid, man startar, springer iväg, passerar sina delmål och springer i mål. Det går liksom att ta på på ett naturligt sätt, något som jag tycker är svårare på t ex Vasaloppet som mer känns som ett dagsverke när man ställer sig på startlinjen. Men här är vi säkert olika uppfattning och det kan kanske bero på vilken gren man har som sin paradgren.

Man springer sitt lopp med bra publik och fantastisk service utmed banan. Efter knappt 3 timmar är jag på upploppet och försöker passa på att se och njuta lite extra när jag springer mot mål. Efter målgång är det hur många som helst som gratulerar till prestationen och är behjälpliga med allt möjligt. Visst får man sin ”silverfilt”, dricka, påse med allt möjligt osv men det är mängden funktionärer och deras otroligt hjälpsamma bemötande som slår mig mest. Man blir glad och jag tänker återigen att jag är glad att jag får vara här och tycker att alla som har möjlighet borde prova på att åka utomlands och springa roliga lopp. Vad som är ”roliga” lopp kan ju skilja en del på vilka intressen man har, så detta väljer man ju själv, men det finns alla möjligheter därute i löparvärlden. Jag fortsätter framåt efter målgång, mot fotografering och uthämtning av mina överdragskläder. Men flera gånger vänder jag mig om, tittar lite extra runt omkring mig och njuter av vad jag ser, löpare som tagit sig i mål, gjort sina prestationer och jag tar också en del bilder med mobilen som jag haft med mig under loppet. Jag sprang med mitt Flipbelt och där får jag plats med både mobil och de 3 Enervit Liquid jag brukar använda i varje marathonlopp. Så här kommer en liten bildkavalkad med olika bilder från innan start och efter mål.

Här kommer först bilderna innan start!

Och här nedan kommer bilderna efter målgång!