Igår var det söndag och långpassdag med TSM. Jag hade tänkt att åka hem i helgen men det blev inte så och därför kunde jag vara med på långpasset, vilket kanske var tur för annars hade det bara varit en ledare i 3.00-gruppen. På programmet stod 32 km utan fartökning och och även om jag tycker att det egentligen är för långt långpass 8 dagar innan maran så gjorde jag det ändå, dels är det mitt jobb som ledare och dels kände jag att det kan finnas en viss avsaknad av långpass över 30 km och här skulle jag få ett till. Jag tycker inte heller att det är farten som ”dödar” utan längden och tiden man är ute vilket skulle bli ungefär 2,5 timme på detta långpasset.
Det var fint väder och temperaturen blev riktigt bra och jag sprang i bara underställströja på överkroppen och det funkade jättebra, vantar på till en början, men de åkte av efter ett tag. Eftersom vi gissade att det var mycket folk ute och gick så valde vi en runda ut mot Djursholm för att kunna springa där inte det var lika mycket folk och trängsel, även om vi egentligen är en liten grupp.
Vi rullade iväg i vår klassiska marschfart på 4,40 min/km och en deltagare skulle också till Boston så han började fråga en del om hur det är innan han slutade dagens långpass, han ville helt enkelt inte springa så långt en vecka före vilket jag kan förstå. Det var soligt och fint och det rullade på enkelt. Jag mätte inte pulsen men det kändes som om den var förhållandevis låg. Vi kom bort till Djursholm och vi kom lite längre bort än vad vi ibland gör på denna rundan eftersom vi idag skulle springa så långt som 32 km. En jäkla massa pampiga hus ligger där, men grymma utsikter över havet.
Vid vändningen efter 16 km drack jag en skvätt innan vi påbörjade hemresan. Ja, vi sprang och vände men riktigt samma väg blev det ändå inte på vägen tillbaka och jag har faktiskt inget ont av att spinna så, man ser ju faktiskt saker och ting från andra hållet, jag kanske är lättroad. jag märkte att en del deltagare hade det lite jobbigt eller även om de klarare av det så kanske de inte kände at det var pratfart för dem just den dagen och då kanske ansträngningsnivån var lite för hög för att vara långpass, så några valde att släppa lite och någon tog nog tunnelbanan tillbaka. För mig som hela tiden låg sist som ledare innebär det en liten jojolöpning ibland när någon börjar tappa lite måste jag vara med där och bestämmer de sig sen för att släppa så springer jag ifatt klungan.
2,5 timme är långt för min del så visst kändes det i slutet att det var långt. Men det kändes också ganska tydligt att det var egentligen inte jobbigt att springa eller hålla farten, det var egentligen bara en känsla av att energinivån gick ner, jag hade bara lite vatten med lite pulver från sportdryck med mig. Men, det rullade på och helt plötsligt rullade vi in och tog ett varv på Stockholm Stadion innan vi stannade för lite stretch.
