Var är formen från 2012? Vad är ”runners high” och vad är känslan som folk pratar om när de säger att det går så lätt att de kan springa ”hur långt som helst”? När känner jag något som skulle kunna vara ”runners high”? Och jag är nyfiken på känslan folk har när de kan springa ”hur långt som helst” och hur långt är det egentligen? Jag har bara sprungit drygt 10 mil som längst men hur långt som helst låter ju galet långt så den känslan har jag aldrig haft. Men jag kommer i alla fall ihåg formen från 2012.
Från hösten 2012 kommer jag ihåg att jag tyckte att det gick väldigt bra att springa, det kändes lätt på träningarna och jag orkade träna mycket löpning. Jag tror att känslan infann sig i september, lite innan Berlin Marathon som jag skulle springa. Jag flög ner själv till Berlin på fredag kväll, mötte upp några klubbkompisar i IF Linnéa, käkade lite och tog oss till vandrarhemmet där en tjej från Australien (tror jag det var), hade den sjätte sängen tillsammans med oss 5 löpare. Kanske inte det optimala boendet för någon som vill sova bra för att sen kunna springa bra. För det innebar att det snarkades en hel del och jag gillar inte att stoppa in prylar i öronen så jag låg där och lyssnade på timmerstockarna som drogs, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kommer ihåg att jag där och då ändå kom in i ett skönt tänk, sova bra sista nätterna spelade inte så stor roll i min värld där och då, jag hade ju sovit tidigare i veckan. Istället för att irritera mig på snarkningarna så tänkte jag att ”vad skönt, jag får ju i alla fall lika raklång och vila, jättebra”. Det gäller att tänka positivt och jag hade ett bra självförtroende där och då. Men visste jag det där och då? Nja, svårt att säga så här i efterhand, men jag kommer ihåg hur jag faktiskt tänkte att jag borde ha en väldigt bra chans att springa bra, att slå pers. Jag kände det liksom nästan på mig, att det borde gå liksom.
Nu är ju detta några år sedan, men jag hade nog gjort drygt 20 marathon i det läget varav några stycken under 3 timmar. Men jag kommer ändå ihåg att det fanns en känsla av att efter 32-33 km kan det börja hända hemska saker, det kan liksom ta stopp och klockan börja ticka skitfort. Jag hade en plan och utmed banan längtade jag hela tiden framåt för att se hur jag låg till. Halvmaran på 1.26 kommer jag ihåg att jag skulle sikta på och jag hade 1 sekund över. På något sätt var det liksom för bra så jag kunde kanske skrattat åt det. Jag sprang säkert vidare och längtade till 30 km, men det kommer jag inte ihåg, men jag kommer ihåg att jag varje kilometer efter 34 kilometer tänkte något i stil med ”när kommer smällen?”, ”när kommer det?”. Men jagspräng och jag sprang, passerade kilometer för kilometer och inget hände. Och jag hade naturligtvis koll på klockan, skulle det med pers med 1 minut eller med 2 minuter eller om inte smällen kommer, kan det bli med 3 minuter? Kilometerna rullar på och det bara flyter på och jag kanske hade passerat 40 km när jag insåg att smällen kommer kanske inte och jag kan avslöja att det gjorde den inte heller och jag satte pers med nästan 4 minuter. jag kommer ihåg känslan, hur jag hade bemästrat distansen på ett bra sätt och bara tappat 68 sekunder på andra halvan av loppet, 1:26:01 och 1:27:08.
Formen från 2012, den skulle jag vilja träna upp mig till i sommar, för på något lopp i höst vill jag känna känslan att formen 2016 är som formen från 2012.
