Igår sprang jag mitt tredje Helsingborg Marathon och det är lite kul att denna maran har blivit en mara i Sverige som många känner till, de har helt enkelt skapat sig ett gott och välförtjänt rykte om ett kul och bra arrangemang. För min egen del har det också börjat bli ett speciellt lopp eftersom jag nu två gånger av tre möjliga sprungit loppet som farthållare och båda gångerna för löpare som siktar att springa maran under 3:30. Att springa Helsingborg Marathon har helt enkelt blivit ett litet jobb, hur konstigt det än kan låta. Men att springa maran på 3:30 är inte max för min del just nu så det känns ganska ”behagligt” att springa på 3:30 och med den känslan så känns det knappt som att man verkligen sprang ett marathon. Ja, ni kanske förstår.

Starten är redan klockan 10 på förmiddagen och det är väl egentligen inte tidigt, men vi har farthållarsamling kl 9.00 och innan dess ska man ha hämtat ut sin nummerlapp och jag kör ner från Halmstad samma morgon och helt plötsligt är det ganska tidigt jag måste gå upp. Lite bestyr med ballongen och sånt blir det också så någon direkt uppvärmning blir det inte, utan man får helt enkelt rulla igång benen när startskottet går. Båda gamla och nya bekantskaper dyker upp innan start och det är ju rätt kul det här med sociala medier som blogg och instagram, man börjar känna igen folk och vice versa och det är ju kul.

Jag tänkte inte att detta ska bli någon vanliga race report, det blir lite annorlunda när man är farthållare. Så jag tänkte bubbla på lite om just det uppdraget istället. När starten går gäller det att så fort som möjligt hitta rätt fart och det går inte att vänta och kolla efter 1 km, då kan det vara för sent och behöver man justera den fart man har är det enklast att göra det så snart som möjligt. Och nu är ju detta ett jobb, vi får med en gång ganska många löpare i släptåg och vi springer ju maran för deras skull denna dag så det gäller att inte göra bort sig. Och frågorna kommer och kan vara t ex ”ni farthållare har lite marginal till denna farten va, vad springer du maran egentligen på?” eller ”ska ni springa med hela vägen?” eller ”vilken fart ska ni hålla?” eller ”ska ni hålla jämn fart hela vägen eller ska ni ha lite marginal till slutet?” eller ”när är nästa vätskekontroll?” eller ”när är nästa coola grej runt banan så man har något att se fram emot?” dvs frågorna kan vara lite vad som helst. Och är man farthållare har man ju en marginal till sitt vanliga maratempo, så det blir ju lite lättare att vara ”en maskin” som bara kör på, som orkar prata med löparna, som orkar peppa emellanåt och att hålla en jämn fart på klockan och inte i samma utsträckning behöver tänka på hur kroppen känns.

När man springer som farthållare får man ju ett gäng löpare runt omkring sig och det märks ju också när man glider fram utmed banan, har det varit lite glest med löpare så helt plötsligt ser publiken att det kommer ett helt gäng och så kommer det nog att vara varje gång några farthållare passerar. Detta gör ju att man får lite mer hejarop från publiken än vad man kanske skulle få om man sprang själv, dvs inte med någon farthållare. Jag är själv inte van vid att springa med farthållare så jag vet egentligen inte hur det känns stat vara löpare med en farthållare, men det slår ju mig att farthållarna pratar mer än löparna, kanske inte så konstigt, dels vill man snacka och peppa lite och dels ligger inte farthållare lika nära max så det går att prata också.

Vi rullade på och hade, precis som förra året, ett stort gäng med oss i början men det tunnar ut allteftersom. Vi passerade halva loppet på 1:42-1:43 vilket vi hade planerat så det kändes bra. Då hade den stora klungan följare blivit lite färre och klungan hade istället ett snöre med löpare bakom sig. Det är ju en bit ner till nästa grupp med farthållare, 3:45-gruppen, så jag tycker ändå att många gör rätt i att följa med oss från start om det kommer att komma i mål under 3:45. Vi måste ju följa vår plan och hålla vår fart även om klungan blir mindre, vi kan liksom inte vänta in någon. Och detta gäller även framåt, dvs är det löpare som springer ifrån oss måste vi ändå fortsätta att hålla vår fart, är några starkare är det bara att gratulera. Och igår var det faktiskt så, att några stack igår lite då och då, och ibland kom vi ikapp dem igen, men det var en del som sprang ifrån oss i slutet och kom i mål på 3:26-3:28 nånting. Vi två farthållare i 3:30 tog det lugnt på slutet och såg till att vi fick med oss de löpare som skulle komma att klara 3:30. Kanske lite synd att man inte spinner i mål med den grupp man har hjälpt under banans lopp, men en del löpare kommer fram och tackar för hjälpen efteråt och det är ju kul såklart, att det uppskattar vår hjälp. För vi gör ju ändå ett jobb, det är  inte bara att ställa ut skorna på startlinjen och hålla i en ballong och sen springa 42 km i en hyfsad jämn fart som slutar med en marstid precis sundet 3:30.

Här kommer jag i grönt att applåderar löpare och publik vid Maria Park. Fotograf: Philip Nordin