Igår fick jag till en riktigt bra träningssöndag, det kändes både bra och på tiden. Söndagar är ju en klassisk dag för långpass, inte minst under den delen av året då vi kör långpass med TSM. Nu börjar ju inte dessa passen förrän senare i höst och är heller inte så långa i början, så igår fick jag sällskap av en TSM kollega som också planerade långpass.

Vi sågs redan klockan 9 och hur tidigt och jobbigt det än låter en söndag så tycker jag egentligen att det är bra, man kommer ju hem tidigare efter passet desto tidigare man börjar. Men ofta har jag ju frukosten i halsen när jag börjar och det är väl inte det bästa, men men. Så med tanke på frukosten så kändes det lite jobbigt i början och farten kändes nästan jobbigare än vad den egentligen var, som sagt, jag skyller på frukosten och eftersom första milen kändes sämst så tror jag frukosten var boven. För jag kom in i löpningen och ungefär som när jag var farthållare i Helsingborg Marathon för de som skulle springa på 3,30 så rullade det på fint, men lite fortare igår. Vi sprang omkring och babblade om allt möjligt och hittade nya vägar allteftersom, inte direkt min starka sida. Och vi höll planen bra och landade på 30 kilometer till slut, kändes bra.

Men jag ville ju göra något mer, 47 kilometers löpning under helgen var ju bra, men jag hade ju mer tid och så trött var jag ju inte. Jag kom inte iväg på något hot mojopass men jag kom i alla fall iväg till gymmet lite senare på kvällen och körde ett klassiskt stretchpass. Jag gör det ibland, kanske för sällan, men ändå, ibland händer det. Jag går till gymmet med fokus att bara stretcha. Jag ställer mig i nån stretchhörna och gör lite av varje som jag känner för för stunden. Då blir det liksom mycket stretch i förhållande till den väldigt mycket mindre stretch det blir efter en del andra pass. På det här sättet får jag både stretch och känner mig lite duktig.