I söndags var det halvmarathon i Amsterdam och rent generellt den stora årliga löparfesten i Amsterdam och jag var på plats, för 5:e gången faktiskt. Det känns inte som om jag varit där och sprungit så mycket som jag har gjort och det beror nog på olika saker. Dels har jag åkt dit med olika gäng i olika konstellationer och dels har jag sprungit olika distanser, faktiskt alla tre olika distanser som finns att välja mellan. Jag har skrivit det förr, men skriver det igen, det är rätt bra att mara, halvmara och 8 km erbjuds samma dag och alla distanserna får väldigt mycket löpare. Jag hörde något om 45000 anmälda löpare och det är ju ungefär som New York Marathon, inte illa!
I år åkte jag, precis som förra året, med på en resa med KLM och andra löpare i resebranschen. Mer om denna löparresa i ett kommande blogginlägg. Jag hoppade över Chicago Marathon i år, som gick förra helgen, framförallt för att jag inte tyckte att jag var riktigt i den form jag borde, speciellt för att jag ville åka dit och toppa tiden från förra året. Så därför kom denna halvmara i Amsterdam väldigt lägligt, en halvmara ska jag väl klara av tänkte jag, det är väl bara att köra några fartpass och sen ställa ut skorna och så kör man på sub 1.25 eller i sub 4-fart, som är detsamma som 1.24.24. Nu är det ju inte riktigt så enkelt och det vet jag ju, men någonstans där vore ändå rimligt att jag klarar av tänkte jag. Det är ju dessutom en snabb bana och många åker för att springa i Amsterdam för att det är just snabba banor och en tid på året när vädret brukar vara bra för snabba lopp, vilket det var även i år, det var ovanligt många elitlöpare som sprang under 2.08.
Jag sov dåligt sista natten innan vi åkte och jag sova lite halvdåligt även sista natten innan loppet. Starten går efter lunch så under förmiddagen hängde jag mest i KLM’s lounge på Stadion men jag var också ute en sväng utmed banan och hejade på löpare. Till slut var det dags för mig och mina medresenärer, som också skulle springa halvmaran, att ta oss ut till start. Vi stod i andra startled, ett startled för ”business” som jag gissar var inbjudna partners av något slag. Det var skönt väder så det gjorde inget att vi var där i god tid.
Starten gick och jag hade bestämt mig för att försöka hitta ett flyt strax under 4.00-fart, kanske runt 3.55, men inte under 3.50. Jag förstår att det kan låta knäppt med några sekunder hit och dit per kilometer men det är faktiskt skillnad. Jag landade in farten ganska bra efter en lite trång start och rusande när jag kunde, både första och andra kilometern landade på runt 3.55, men det kändes lite jobbigt, men jag tänkte att jag kommer nog snart in i matchen, eller loppet. Och visst gjorde jag det, kilometrarna fortsatte ligga ganska så jämnt men jag hittade ett flow som kändes snabbt men som jag ändå kunde behärska, ett tag i alla fall. Det var som sagt mycket folk och även om det i stora drag gick att ta sig förbi ganska smidigt så var det ändå en del problem ibland och det kanske blev lite ryckigt. Men jag tror egentligen att frustrationen över situationen skadade mer än vad den lilla tidsförlusten gjorde. Jag tänkte att första milen kanske kan passeras på runt 39 minuter om jag hållit en jämn och bra fart strax under 4.00-fart, men klockan visade 39.17 om jag inte minns fel.
Jag var nöjd med öppningen första milen, men det kändes som jag hade sprungit en bit, att jag inte borde ha så långt kvar, men drygt hälften var ju kvar, det kändes lite långt. Men det rusade på, fram till runt 12-13 km när magen började härja omkring. Det var magknip och det kändes som jag behövde göra ”nummer två” och det var ingen skön känsla. Tyvärr så höll sig känslan fast i ett järngrepp och jag hade några riktigt tunga kilometrar där klockan rusade iväg till runt 4.15 per kilometer och detta trots att jag tyckte att jag kämpade så gott jag kunde, men det hjälpte helt enkelt inte. Känslan gav sig inte och jag såg hur en sluttid på både 1.23 och 1.24 försvann från mina chanser. 15 km passerades på rätt så exakt 60 minuter och den lilla marginal jag hade byggt upp till 4-fart i snitt försvann på ett par kilometer, men det var inget jag kunde göra något åt, mer än att fortsätta kämpa så gott det gick. Vid runt 18 km springer vi in i Vondelpark och även om det egentligen inte känns lättare så känner jag igen mig och vet hur lite det är kvar och bara det gör att det går lite lite lättare. Vi springer ut ur parken och passerar 20 km och jag ser på klockan att jag i alla fall bör komma under 1.26, men det är inte läge att börja vila redan. Vi närmar oss Stadion och jag ser på klockan att det måste gå, gå under 1.26 i alla fall. Sista kurvorna tas innan vi springer in på Olympiastadion från 1928 och springer de sista 250 meterna inne på Stadions röda tartanbanor. Tiden landar på ungefär 1.25.30 och det var jag väl inte riktigt nöjd med. Jag hade kanske 1.23 som guldmål, 1.25 som silvermål och sen vet jag knappt om jag tänkte så mycket mer på målen.
Tillbaka uppe i loungen möter jag några som sprungit maran eller 8 km och vi gratulerar varandra. Och sen kommer en och en av de andra halvmaralöparna upp i KLM-loungen och alla är så nöjda och glada över prestationerna och över sina medaljer. En härlig känsla att se andra känna sig så nöjda och glada och för min del också en viss liten stolthet eftersom jag också haft ett litet finger med i spelet. När folk vill och vågar för att nå sitt mål, vad det än må vara, det är häftigt. Och naturligtvis avslutar vi med att skåla och fira lite i loungen innan vi åker till hotellet för att duscha, checka ut och ta oss till Schiphol för att flyga hem. En hemresa som blev överraskande bra eftersom jag hade turen att bli uppgraderad till Business Class, tack för det KLM!
Efter någon dag så var mitt lopp ingen katastrof, men det blir också ganska tydligt att marginalerna är små, som alla brukar tjata om i idrottens värld, oavsett gren. I mitt fall känner jag att det kunde blivit 1.23, men när magen började klaga och farten sjönk med 10-15 sekunder per kilometer, jag då är det svårt. Så man skulle ju kunna säga att jag tappade 15 sekunder per kilometer i 8 kilometer och det är ju detsamma som 2 minuter, så där har vi det.
Tummen upp för soligt och fint väder!
Jag undrar vilka öar det är på bilden bakom mig, det ser ju riktigt härligt ut! Känns som jag vill åka dit! :-)
