Valencia Marathon, race report

Så kom då dagen då jag skulle springa mitt första marathon i Valencia och här kommer min race report från loppet. Jag får börja med att backa bandet lite för att prata om det ack så viktiga innan en mara, nämligen träningen och i viss mån också uppladdningen. Träningen under sommar och höst har helt enkelt inte varit den bästa och av olika omständigheter blev inte uppladdningen det heller. Så målsättningarna inför Valencia Marathon fick justeras lite jämfört med de målsättningar som fanns när jag anmälde mig till loppet. Nu ville jag åka till Valencia och känna lite på staden och för att kunna göra det på bästa sätt är resan tors-tis, dvs 5 nätter. Och när det gäller själva loppet så blev det stora målet och även utmaningen, att springa under 3 timmar, något jag inte lyckats med på mina marathon tidigare i år så självförtroendet för det kanske inte var det bästa. Men så såg läget ut och utifrån dessa förutsättningar somnade jag naten innan loppet.

Det höll på at gå åt pipan redan i sängen på morgonkvisten. Jag brukar alltid ställa två alarm på telefonen och nu stod första alarmet på 5.45, frukosten öppnade 6.00. Jag stängde tydligen av alarmet, istället för att snooza som jag annars är så bra på och hoppsan hejsan vaknade jag till 5.52 och tittade på telefonen vilken tid den skulle ringa igen och det var då jag såg att det skulle den inte, jag hade bara ställt ett alarm. Så det vara bara att hoppa upp och åska ner och käka lite frukost. Sen packade jag lite prylar i en liten väska som jag skulle lämna in och stack iväg.

När jag kom fram till startområdet var det runt 45 minuter kvar till start, inte direkt i god tid men ingen stress heller, jag hade koll på vart väskan skulle lämnas och sen vidare mot startfållorna och det hela gick också väldigt smidigt. Jag var anmäld för att springa på 2.50-2.59 och i Valencia innebar det tredje startgrupp om man tittade på färgerna vi delades in i. Jag gick in i en fålla som kändes rimlig och jag såg fler med samma färg på nummerlappen i den startfållan och även farthållarna för 3.00 och 3.15 stod i denna startgrupp, så det kändes ju rätt. Trots det var det några funktionärer som var inne i fållan och ville att några av oss skulle byta startfälla men farthållarna tyckte att vi skulle stanna, så det gjorde vi.

Starten går och vi sticker iväg. Starten går över broar över den här ”futuristiska parken” som jag tidigare kallat den, som jag fortsätter tycka är väldigt häftig. Min målsättning var ju lite snällare än vanligt och framförallt skulle jag inte gå ut för hårt denna gången utan snarare springa ut lagom. Ibland har jag under 40 minuter på första milen på en mara men de planerna hade jag inte nu utan snarare runt 41 minuter. Jag kom iväg väldigt bra, trots att det var vådligt mycket folk, och de första kilometrarna landade på runt 4,03-4,07 min/km och det kändes skönt att en behaglig fart var som planen. Eftersom jag inte kan Valencia som stad riktigt så sprang vi i områden jag inte kände till i början och vid ett tillfälle gjorde vi en 180 graders sväng så innan den mötte vi de som var före oss och när vi hade svängt så mötte vi dem som var efter oss. Trots att jag tyckte att jag hade ett tempo som hade lite marginal till 3 timmar så blev jag nästan lite orolig när vi mötte flagglöparna för 3 timmar och de kanske där och då bara var 200-300 meter efter oss, men jag hoppades att jag inte skulle se dem mer innan mål.

Milen passerades på 41 minuter och allt gick enligt plan. Det rullar på fint och samtidigt som några med en svensk flagga flagga hejar på mig från höger så ser jag också en kenyansk flagga till vänster, det kändes lite coolt. Det rullar som sagt på fint och jag springer och räknar på tider som jag brukar göra och jag hade en tanke att jag skulle passera halvvägs på runt 1.27 eller kanske strax över och jag märkte att jag låg bra till när jag passerade 2 mil på 1.22, dvs 41 minuter på andra milen också och sen passerades halvmaran på drygt 1.26.30 och jag kunde inte vara mer nöjd så långt. Men det är klart, innan jag kommer upp till halvmarapassering får jag ofta en tanke på att ”va fasen, har jag inte ens kommit hälften”, alltså, marathon är rätt långt. Men jag förivrade mig aldrig, kände jag att jag var mer flådig än vad jag borde vara så lugnade jag mig lite och mellan t ex 4.00 och 4.15 min/km är det väldigt stor skillnad för min del.

Det funkade bra och fortsatte rulla på fint förbi 25 km, inget speciellt som händer, mer än att jag fortsätter räkna och jag kom fram till att vid 27 km hade jag ca 3 minuter till godo på 4.15 min/km tempo, dvs runt 3 minuters marginal till en sluttid på 3 timmar. Så nu var det så jag började tänka och det brukar bli den typen av tankar när jag passerar 30 km och 32 km, dvs 12 resp 10 km kvar. 30 km passerades på drygt 2.04 och det kändes som jag hade läget under kontroll, men samtidigt fick jag påminna mig flera gånger om att mycket kan hända sista milen i en mara. Passering 32 km och jag har för mig att jag räknade på att jag skulle kunna hålla typ 4.40 min/km sista milen och ändå klara 3 timmar så det kändes ju bra. Ja, ni märker ju vad jag springer och tänker på under loppets gång. Denna gången kanske lite mer än vanligt, jag var ju faktiskt på väg att komma in under 3 timmar och det är inte jätteofta jag är på väg att klara ”guldmålet” i ett lopp.

Jag har egentligen inga problem med att fortsätta springa, kraften och orken finns där, jag har energi från Enervit kvar till ytterligare två tillfällen och jag springer på 4.10-4.15 min/km och det är okej. Men benen börjar göra ont, de är liksom inte riktigt tränade för så här långa strapatser just nu. Det märks också lite mer än vanligt när jag stannat till för vätska och påfyllning av Enervit. Men, farten och energin finns där, benen får klaga om de vill, bara fortsätt lite till så ska jag stanna sen. 35 km passeras och det känns ändå förhållandevis bra, jag har kommit så här långt utan att behöva längta och kämpa jättemycket för varje kilometerpausering, de kommer en efter en och jag rullar vidare. När jag lite senare, kanske runt 38-39 km, kan tänka att jag är i mål om 15-20 minuter, så börjar det kännas riktigt nära. 40 km passeras på 2.47 och jag vet att jag har mitt eget lilla guldmål i en liten ask. Sista kilometrarna in mot målet i den ”futuristiska parken” är bara kul, mer folk som hejar, vi springer utmed flodfåran och de häftiga byggnaderna runt målet kommer allt närmre. Och när vi runt 1 km före mål svänger in i parken är det som en liten Eriksgata på detta coola ställe och det är omöjligt att inte lyftas fram av publik och omgivning och jag håller nog bra fart av bara farten. Jag ser på klockan att jag inte har någon chans på 2.56 men att det är gott om tid till att klara under 2.57 så jag tar fram mobilen, slänger iväg en post i instagram stories och tar en selfie på målrakan, några sekunder hit och dit brydde jag mig inte om, så länge som jag landade på 2.56.xx i mål.

Efteråt gick jag lite på moln, så skönt att det gick bra, vilken lättnad att jag fortfarande kan springa marathon under 3 timmar. Jag insöp atmosfären, jag hämtade mina överdragskläder och lite senare hittade jag också nyfunna spanska kompisar som bjöd in mig på lunch i en lägenhet nära målområdet. Så det blev helt enkelt lite firande redan tidig eftermiddag med spanjorer i en lägenhet med bästa tänkbara utsikt över det coola området med start och mål i Valencia Marathon.