Brukar ni tänka såhär, ”åh, älskade distanspass” när ni ska ut och bara springa en sväng? Eller är distanspasset något nödvändigt ont och egentligen tråkigt jämfört med alla specialpass som intervaller, backe, långpass och allt vad det heter? För mig är nog distanspasset faktiskt lite ”åh, älskade distanspass”, ett pass där man bara springer iväg, själv eller med polare och fart och annat får bli vad det blir.
Idag stack jag, Mikaela och Michael ut på ett distanspass och även om jag hade en liten energidipp i början av passet så blev det bättre sen och vi tjatade oss igenom 15 km i lagom pratfart. Och det är klart att 15 km alltid är 15 km, men det känns ju knappt som man tränar när man mest springer omkring och snackar skit. Det är ju inte så att man måste tänka att varje träningspass ska innebära en massa jobbigt och svettigt, det finns ju faktiskt pass som bara är sköna, som älskade distanspass.
Jag och Mikaela efter passet, Michael behövde avvika lite tidigare.
