Nu har min mara i Boston hunnit landa, smälta in, jag har pratat med andra som sprungit och hört deras upplevelse osv, så här kommer nu min race report Boston Marathon 2017.
Som jag skrivit tidigare så var årets Boston Marathon lite annorlunda för mig än mina tidigare 6 Boston Marathon, på det sättet att jag nu var inbjuden av Lululemon att vara med på deras event och träffa en massa andra likasinnade. Detta gjorde att jag i år inte åkte ut till starten i Hopkinton med arrangörens gula skolbussar och jag åkte heller inte lika tidigt, till viss del för att vår chartrade buss hämtade oss vid hotellet.
Jag kunde sova och var inte nervös, gissningsvis för att jag visste att formen troligtvis inte fanns där och jag gissade på en tid runt 3.00-3.10 och det såg även ut att bli varmt som faktiskt, kanske konstigt nog för mig som gillar värme, drabbar mina tider en del. Resan ut till start gick bra, jag åt mina bars från Enervit som jag alltid köper innan loppen. Vi blir avsläppta vid Atlethes Village och jag tar mig till en plats där jag visste att andra svenskar höll till. Det var fint väder, det var varmt och detta gjorde att tiden innan start blev väldigt enkel när man inte fryser eller behöver några överdragskläder, lite skillnad mot New York Marathon som går i november och det ofta är kallt innan start. Mycket folk, härlig stämning och varje år här innan start tänker jag att idag är jag på den plats i världen där många marathonlöpare vill vara.
Vi kommer upp till startfållorna i ganska god tid, 10-12 minuter innan start. Speakern pratar om alla fantastiska elitlöpare som står på startlinjen och det sjungs nationalsång och i perfekt timing kommer sen en fly-by, kolla min film, det är väldigt amerikanskt, men det är en stämning så man kan ta på folks gåshud. Jag står i startgrupp 1, led 3 och när starten går så tar det kanske knappt 2 minuter innan jag passerar startlinjen och jag är iväg.
En del känner till att Boston Marathon går utför första milen och ja, det stämmer, om man tänker i snitt, men egentligen är det en väldigt böljande första mil, dvs det finns en del backar också som man absolut inte bara kan köra på uppför utan att få sota för det utan det gäller att anpassa farten till ansträngningsnivån. Och ja, vi känner redan från start att det är varmt, det är varmt i kepsen direkt, men naturligtvis vill jag ha kepsen på också. Även om jag inte trodde att jag skulle klara under 3 timmar så ville jag ju ändå testa, så tråkigt att sikta på 3.05 liksom. Jag hittade direkt ett väldigt skönt flow som kändes städat och bar i 4,05-4,10 tempo jag tror första 5 och 10 km passerades på ca 20.30 och 41.00 minuter.
Vi springer på landsvägar utan publik och vi springer igenom små samhällen med galet mycket publik i förhållande till antalet invånare och som en löpare sa till mig ungefär vid 10 km, ”what a party” och det är verkligen vad det är, ett riktigt jäkla party för oss marathonlöpare. Jag rullar vidare i detta skedet tänker jag inte så mycket, jag bara rullar på och upplever och tänker inte så mycket på var i loppet jag är som jag kan göra ibland. Jag håller en ganska jämn fart och närmar mig sakta men säkert Wellesly College och halvmarapasseringen. Skolan med bara tjejer som bildar den klassiska Screaming Tunnel är som den brukar, öronbedövande och klassisk och när man precis passerat den, denna sträcka på runt 500 meter så är det bara tyst, jättetyst. Halvmaran passerar jag på knappt 1.28 och jag är nöjd med det, samtidigt som jag också inte hade några ”krav” på mig för vad jag skulle passera på. Chansen på 3 timmar fanns ju där fortfarande.
Efter halvmarapassering i en mara brukar jag försöka börja längta till 25 km och sen 30 km, för jag vill komma in på sista milen, jag vill ha det i tankarna istället för att tänka att det är 20 km kvar. Men i Boston så kommer också de 4 backarna utan nedförsbacke emellan, efter 25 km. Jag tycker att det fortsatt rullar på okej, även om det kanske börjar kännas lite och det är nog också lite för respekt för att plocka backarna i den värme som vi springer i. Vi kommer fram till första backen och jag följer min plan, att ta det så lugnt uppför som jag behöver för att inte gå för hårt. Det är varmt, men jag kommer upp, rullar på fram till nästa backe som är värre, jag rullar på men stannar till extra vid vätskekontrollen och går en liten bit, både för att jag känner att jag behöver det och för att få i mig vätska och jag känner att pulsen har på kort tid rusat upp i taket här i backarna. Jag tar mig upp, men känslan av lätthet är som bortblåst. Jag tar mig framåt och har bara backarna i fokus, att ta mig förbi dem, att närma mig 30 km, men jag vet ju att chansen på 3 timmar är redan försvunnen, så är det bara, nu ska bara ”förlusterna” minimeras, men helt klart är att jag har svårt att bry mig lika mycket när jag vet att jag kommer att hamna en bit över 3 timmar. Fokus ligger på att ta mig framåt och stanna till vad jag behöver vid kontrollerna för att få i mig vätska. Jag passerar 30 km på 2.08 och farten har sjunkit drastiskt och jag känner inte att jag riktigt får tillbaka den heller efter backarna. Det är varmt och vätskekontrollerna blir något jag mer och mer längtar till. I sista backen, Heart Break Hiil, fick jag samma känsla som jag fick väldigt tidigt för ett par år sedan, att jag inte får in så mycket luft som jag behöver och med facit i hand från det året så visste jag att då är det inte lätt. Benen kan rulla på, men när jag inte får in den luft jag behöver, så går det inte och jag får ta korta pauser. Att tänka på tid eller fart får allt mindre betydelse, nu är det att ta sig framåt på något sätt som gäller. Publiken är fantastisk och nu är vi inne i den delen av loppet, säg efter 35 km, där publiken är så jäkla grym hela tiden. De är många och de är högljudda på ett riktigt bra amerikanskt vis. Trots att det går sakta och jag har det tungt så rullar kilometerna på eller miles ska jag väl kanske säga, för det är de skyltar som står där och vi ska komma upp i 26,2 miles som är 42,2 kilometer. Inte helt ovanligt börjar jag räkna lite på tiden, klockan går fortare än mina ben, men jag vill ju gärna komma under 3.10 och helst utan att behöva spurta ihjäl mig på upploppsrakan, då vill jag hellre göra något kul för publiken och mobiltelefonen har jag ju med mig. När jag passerar 40 km och när jag sen har 1 mile kvar så ser jag på tiden att det är lugnt, om inget extra dåligt händer. Men det går bra, jag svänger in på upploppet, hinner spexa lite för publiken, jag hittar en svenska flagga jag springer fram till och tar en selfie innan jag springer i mål på vad som till slut blev 3.09.23. Inte direkt en tid att skriva hem om direkt och jag tänker mer på att jag har svårt för värme och backarna gör det inte lättare för mig, samtidigt så gick det inte tillräckligt fort och faktiskt mer än 10 minuter långsammare än för två år sedan.
Jag tar det lugnt efter mållinjen, stannar till och insuper atmosfären, det blir några fler bilder, jag lyssnar på funktionärerna, kanske de bästa i världen, för de ger så mycket pepp till alla löpare och de vet om att de är arrangörer av Boston Marathon, the one and only eller som de själv säger, ”There is only one Boston Marathon”. Jag tar mig tillbaka till hotellet, vilar lite, tar en dusch och sen är det också ett litet poolparty med Lululemon som en liten förfest till vad andra har för egna planer för kvällen. För mig blev det en stillsam kväll och jag tog mig in till stan och Newbury Street för att möta en kompis som också sprang men som höll ihop loppet bättre än mig.
Att kombinera resor med löpning vet ni är något jag gillar och i samband med Boston Marathon så är det klockrent att avsluta med några dagar i New York. Ett par andra kompisar hade samma plan så vi satte oss på tåget ner mot New York dagen efter Boston Marathon. Kroppen var lite sliten och för mig så brukar kroppen klara sig bästa när jag sprungit bra, för då är den förberedd för uppgiften och kan hantera uppgiften, nu behövde den göra något som den egentligen inte var helt förberedd för. Men tågresan ner till New York gick väldigt smidigt, det tar ca 3,5 timme och då kommer man rakt in i Pen Station på 33-34:e gatan och jag skulle bo på 22:a gatan den här gången.
Jag hade två dygn i New York så ingen tid att ligga på sängen, men jag hade heller inga måsten att jag skulle göra det här och det här. Det är ganska skönt att vara i en världsstad som man har ganska bra koll på så man bara kan komma rätt in som i vilken välbekant stad som helst och bara börja leva direkt. Efter ett par drinkar på ett ställe fortsatte vi till ett ställe fortsatte vi till ett tapasställe innan det blev en tidig hemgång. Andra dagen så åkte vi upp till Central Park för den är nästan ett måste varje gång man är i New York och parken skiftar ju också karaktär utmed årstiderna. Jag gillar att hänga i Central Park och känna lugnet mitt i metropolen och se skyskraporna runt omkring.
Det blev en allmän strosardag där vi började högt upp och avslutade ganska långt ner, men en liten stunds vila på sängen hann vi också med innan kvällen. Kvällen som började på kompisarnas takbar och fortsatte på Serafina, ett klassiskt italienskt ställe. Men även nu blev det en tidig hemgång och vi var trots allt lite trötta och jag började också tänka på hemresan och ju tidigare vi kom i säng, ju bättre anpassad skulle jag vara till tidsomställningen till Europa. Sista dagen började med att checka ut från hotellet och sen gå runt och strosa och shoppa lite innan jag skulle ta mig ut till JFK. Det blev såklart att vi gick till lite olika sportaffärer och t ex Paragon där de har gjort om, den stora väggen med löpardojjor en trappa ner är flyttad, bara så ni vet, nu är det rakt fram och in till vänster.
Flyget skulle gå 22.15 och jag tog mig ut till JFK i god tid så jag hann förbi deras lounge som jag har möjlighet till tack vare mitt samarbete med KLM. Dags att gå ombord på KLM-flighten och som vanligt blir man fint välkomnad ombord.
Jag passade på, som jag gör ibland för att det är kul och för inspirationens skull, så tittar jag på de korta filmerna från några av alla de destinationer i världen som KLM flyger till. Eftersom alla passagerare har sin egen skärm i sätet framför sig så kan man välja helt fritt. Och visst finns det många destinationer som lockar, båda nära och mer långväga och det kommer hela tiden nya destinationer i utbudet och många destinationer har också lopp man kan springa, som när jag i höstas sprang Valencia Marathon kort efter att KLM börjat flyga dit vilket var väldigt smidigt. En kul destination, ett väldigt bra lopp och allt var enkelt att anmäla sig till och fixa resa och boende själv via internet.
Men vardagen kom allt närmre och det hade märkts under dagarna i New York att påskledigheten var över och det kommer mail och någon ringer från jobbet. Och jag hade också ett inbokat telefonmöte i loungen när jag mellanlandade på Schiphol i Amsterdam på vägen hem. Men det är ju bra när det funkar och att man kan hantera det så, verkligheten ska ju också hinnas med, löpningen och resandet är ju ett stort fritidsintresse, men man måste ju jobba också.
