Kära marathonlöpare och andra nyfikna. I detta blogginlägg ska jag ge mina högst personliga tips om tankar inför själva marathonloppet och ta med er runt maran så som jag har upplevt och tänkt och valt att tänka under olika delar av loppet. Jag har sprungit Stockholm Marathon ett gäng gånger och delar av bansträckningen har ändrat sig ett antal gånger under åren som gått. Förr sprang man t ex långa varvet på runt 25 km först och sen 17 km på andra varvet, vilket var väldigt mycket bättre rent mentalt än att springa korta varvet först. Men vi tar det från början.
Vi har gjort träningen och tankarna utmed olika delar av banan kommer jag till snart, men först några generella tankar. Även om ni är spända, nervösa, förväntansfulla och allt sånt så försök att dela tiden gå med huvudet och blicken högt, känn er nöjda och stolta över att vara en av alla som ska springa ett marathon. Möt andras blickar, säg positiva ord till andra och du får massvis tillbaka. Bjud på dig själv och lätta upp stämningen för både dig själv och andra. Ett marathonlopp är långt och jobbigt så försök sprida pepp och glädje, visa hänsyn till andra löpare, tacka funktionärerna utmed banan, tacka publiken för deras hejarop. Jag skulle helt enkelt kunna säga att försök vara lite osvensk. Vi mina marathonlopp utomlands ser jag ofta eller alltid an massa löpare som ger så mycket mer av sig själv, till andra löpare, till publik, till funktionärer än vad vi svenskar brukar göra. Men som sagt, det är så uppskattat och när man gör en god gärning får man ofta något tillbaka. Och visst kan vi löpare behöva lite extra pepp utmed loppet.
När blogginlägget publiceras är det natt mellan torsdag och fredag och några har kanske läst mitt tidigare blogginlägg som jag skrev när det var 3 dagar kvar som handlade om vad man göra från det skedet och framåt. Var man gör under fredagen är ganska individuellt. En del vill jogga 3-8 km lite lugnt och stretcha bra efteråt, en del vill vila helt. Om man väljer att jogga lite så ska man inte se det som någon direkt träning, utan mer för att man vill hålla igång benen lite. Förhoppningsvis har ni börjat äta lite mer än vanligt och det gäller även under fredagen. Annars är tipsen inför fredagen ganska enkla, gör så lite som möjligt. Hämta gärna nummerlappen om du har möjlighet, det kan vara skönt att slippa stå i kö eller trängas nära inpå start.
Sov gärna ut på lördag morgon. Planera hur du tänker äta och vilka tider som känns rimliga. Räkna gärna lite baklänges från klockan 12 och på det sättet ta reda på när du bör äta din mat under fredag morgon och förmiddag. Jag tycker att för mig passar det att äta flytande lite närmre start. Ta reda på hur du ska ta dig till Östermalms IP och tänk på att det är mycket folk, det är trångt på tunnelbanan, ni kanske får vänta ett tag. Planera vad du vill göra på ÖIP. Ska du lämna in kläder, värdesaker, säga hej till lite olika folk, stå i toakö, osv. Samtidigt som man inte vill vara där för tidigt går tiden väldigt fort när man väl är där också. Försök gå på toa på bajamajor som är lite längre ifrån, det är lätt till att köerna är längre ju närmre man kommer fler folk. Planera för att påbörja din gång mot sin startfålla runt 11.30-11.40. De säger säkert att man ska vara i sin startfålla 11.45 men såklart blir man insläppt även senare. Hur tidigt man vill vara i sin startfålla kan ju också bero på om man vill stå långt fram i sin startfålla eller om man inte bryr sig. Ska du följa några farthållare så leta rätt på dem innan start, kanske fråga hur de tänker lägga upp loppet och farten, springer de jämnt eller lite fortare första halvan? Sånt kan vara bra att veta. På väg upp i startfållan och i startfållan tycker jag att det börjar kännas att det är lite ”på riktigt”. Ett litet lopp i världen men ett stort lopp i Sverige. Så se dig omkring, höj blicken och sup in atmosfären. För marathonlöpare som bor i Stockholm eller i krokarna kan det vara en självklarhet att springa maran men det finns också många utlänningar som reser till Sverige för att springa Stockholm Marathon. Från mitt uppdrag med KLM där jag reser och springer lopp utomlands så vet jag hur det är och känns att vara utlänning i ett lopp utomlands och hur mycket det betyder när någon från hemlandet uppmärksammar mig och pratar några ord. När jag sprang Valencia Marathon i höstas blev jag hembjuden på lite middag efter loppet av en branschkollega som jag bara hade träffat en gång tidigare, i Montreal under sommaren. Och jag var den enda på den middagen bland hans vänner och kollegor som inte pratade spanska men det gick bra ändå. Så var trevliga och uppmärksamma gärna löpare från andra länder, dels blir de säkert jätteglada och dels får du säkert lite peppande ord tillbaka. Så håll igång lite i startfållan och kissa en sista gång om du har möjlighet till det. Höj blicken, både framåt och bakåt och se vilket myller av löpare som ska springa Stockholm Marathon och du är en av dem. En av alla de färgglada löparna som man på tv ser sticka iväg och många i tv-soffan och publiken tänker, ”jäklar vad bra dom är, jag är så imponerad, jag skulle också vilja”, osv. Men vi som står på startlinjen, vi är en del av denna färgsprakande rörliga löpande tavla som kl 12.00 och 12.00 lämnar Lidingövägen och ger oss ut på 42,2 km, ett marathon.
När startskottet går så är det många som rusar iväg, även om vi har mer än 4 mil på oss att hämta in den tid vi kanske förlorar i starten för att det är mycket folk och trångt. Tänk på att följa med ditt flow och försök att hitta en känsla och din fart så fort som möjligt. Redan på Valhallavägen så börjar det bli lite mindre trångt. Om du har en klockan med dig så bry dig inte så mycket om vad du har just på 1 kilometern, kolla istället var du ligger på 2-3 kilometer eller 3-4 kilometer. Att hitta din känsla, och din fart för dagen, så fort som möjligt, är A och O. Nu förtiden är maran lättlöpt i början och efter att vi svängt höger nere vid Gärdet och springer över en liten kull och därefter kommer vi ner till Strandvägen redan efter kanske 3-4 kilometer och det är mycket tidigare än vad vi gjorde i tidigare bansträckningar. Här har vi det väldigt bra, det är platt, det är mycket publik, om vädret är okej och vi har egentligen precis kommit iväg en bit. Hela vägen fram och förbi Kungsträdgården brukar det vara bra med publik, men återigen, det är bara i början av loppet, förivra dig inte. Vi kommer bort till Slussen och där har de nu gjort om banan, till det sämre om du frågar mig. Tidigare följde vi Söder Mälarstrand utmed vattnet helg vägen bort till Västerbron, men nu ska vi istället ta in på Hornsgatan och springa den svagt uppför hela vägen upp till Zinkensdamm. Där nånstans ska vi svänga höger och klättra ännu högre upp, typ på Lundagatan eller nåt sånt, vi ska alltså upp lite till innan vi får börja springa ner till Västerbrons brofäste. Att det faktiskt är lite svagt uppför på Hornsgatan kan vara lätt att glömma, men det påverkar oss, försök lyssna på din andning och se om pulsen går upp högre än vad du vill på grund av uppförslöpningen. Nu kommer vi ner till Västerbron men ska ju också upp över Västerbron så här har vi ett litet backigt skede i loppet. Nerför Västerbron och ut på Norr Mälarstrand och här någonstans passerar vi 10 km och det bör rulla på fint när det är plant.
Passa på att njuta av att det är plant, av publiken och blicka ut över vattnet. Snacka lite med löparna runt omkring dig så blir stämningen lite avslappnad och du får lite annat att tänka på än själva löpningen. Vi passerar stadshuset och knixar oss fram och förbi tågstationen och här är det läge att ta på pannbenet för första gången. Jag vill inte skrämma er men verkligheten är sådan att från tågstationen och upp till Karlavägen så är det i princip plant eller uppför. Och Torsgatan i detta område är det många som fruktar som en tråkig och jobbig del av banan och jag kan absolut hålla med, det är inte jättekul där. Men när man kommer fram till St Eriksplan och svänger in på Odengatan så känns det bättre, även om det fortfarande är uppåt ett tag till. Efter Odenplan går det faktiskt lite neråt över Sveavägen, men sen går det svagt uppför igen och det enda man vill är att få svänga höger och bort mot Humlegårdsparken. Här kommer en av årets nyheter och det är att jag inte tror att vi ska upp till Valhallavägen, utan vi blir kvar på Karlavägen bort mot Gärdet och kullen vi sprang över på första varvet.
Så efter kullen svänger vi istället vänster och bort förbi de olika museerna som finns där och därefter rakt över Gärdet på greve von Essens väg. Här någonstans passerar vi också halvmaran, halva loppet är gjort. Det kan vara bra att inte tänka så mycket på själva distansen under första halvan av loppet. Känn efter att flåset är okej, behagligt och på rätt sida gränsen. För tänker man att man har mer än halva loppet kvar så är det lätt till att vi tolkar det som en negativ tanke och vi vill bara ha positiva tankar. Efter halvmaran har vi alltid gjort mer än hälften och man börjar känna sig duktigare och duktigare ju längre man springer. Välj vilka tankar du ska tänka, välj positiva tankar!
Ute på Djurgården är det inte jättekul, det är lite småkuperat och åskådarleden lyser med sin frånvaro. Det kan också vara början av ett kritiskt skede i loppet, vi är någonstans runt 25 km och för många är det en distans som är ett bra långpass, dvs det är helt naturligt om det börjar kännas i kroppen. Har ni energi med er så försök ha en plan för hur ni ska använda medhavd energi på bästa sätt. Efter ett tag kommer vi in förbi Gröna Lund och vi närmar oss stan och Strandvägen med stormsteg. Och att komma in på Strandvägen och den publikmängden som finns där när det är bra väder, det är en skön känsla och man känner sig lite duktig. Den jobbiga passagen på Djurgården är gjord och vi njuter av publik som hejar på oss och jag brukar också tänka att jag ”längtar” till 30 km. Det kanske kan låta konstigt att jag längtar till 30 km, men jag gör det för att jag är nyfiken på hur det går då, hur det känns men framförallt vill jag lägga den passeringen bakom mig.
I år kommer jag nog att tänka lite mer efter passeringen vid 30 km, för då är vi snart borta vid Slussen och det betyder ju det svaga motlutet på Hornsgatan en gång till. Detta motlut efter 30 km i benen känns inte jättekul, platt på Söder Mälarstrand hade varit skönare för min del. Men nu är det som det är i år och vi får anpassa oss till förutsättningarna. Farten kanske sjunker men det är alltså helt normalt när det går uppför och nu då efter passering vid 30 km och någonstans på Hornsgatan borde passering 32 km vara, dvs 10 km kvar, en väldigt greppbar sträcka för många. Här brukar jag tänka att ”okej, springer jag sista milen såhär fort, då blir det den här tiden”, lite av nyfikenhet, men säkert också för att fördriva tiden med något. Västerbron andra gången kan vara detsamma som ”kliv, kliv, överlev” och våga ta det lugnt eller gå om ni så vill, så ökar chansen att överleva. För det är trots allt runt 7-8 km kvar när vi kommer ner på Kungsholmen efter Västerbron.
På Norr Mälarstrand på andra varvet passerar vi 35 km, en riktigt skön passering tycker jag. Vi kan återigen tänka hur lång tid vi gissningsvis har kvar att springa och det börjar också bli läge att räkna ner istället för upp om man vill det, dvs vi har 7 km kvar, att det egentligen är 7,2 km bryr vi oss inte om. Även om det nu är platt och fint på Norr Mälarstrand så kan det börja kännas i kroppen, den vill egentligen inte springa mer. Men vi kan tänka positivt, tänka på hur långt vi faktiskt har sprungit och nu vet vi ju också hur banan går, vi känner igen oss från första varvet. Och även om vi nu har samma tuffa stigning som på första varvet så tycker jag att det känns mer okej, för på andra varvet passerar vi 39 km och på första 14 km och med 39 km är det bara 3 km kvar, det är en skönare känsla än att bara ha sprungit 14 km och ha 28 km kvar, vilket är situationen på första varvet. Vi passerar Odenplan, springer ner och över Sveavägen och närmar oss 40 km, 4 mil, då är man rätt grym och vi har inte mycket kvar. Vid 40 km kan man tänka att ”om en kilometer har jag bara en kilometer kvar” och det är ju ingenting. Men kroppen kanske skriker ”stanna, lägg dig ner” men kämpa på, till nästa lyktstolpe, en liten bit till, osv. Och även hur otroligt det än kan låta så vips så är vi uppe på Valhallavägen och på väg på mot Drottning Kristinas väg och svänger ner på den. Känslan börjar infinna sig, när man springer utanför en olympisk arena, man vet att om ett par hundra meter svänger man in genom marathonporten och möter folkets jubel. Nu ska det njutas, titta upp mot läktaren, vinka till publiken, gör något och ni får en massa tillbaka. Spring inte bara med blicken ner i marken, upp med blicken och njut av vad ni är med om de sista hundra meterna innan ni springer i mål på Stockholm Marathon.
Stort grattis! Du har sprungit Stockholm Marathon 2017!
