Det var det loppet det och alltså dags att skriva race report Stockholm Marathon 2017. Men vi tar det lite från början. Med tanke på beskedlig tid i Boston i mitten av april, en operation i början av maj och där av lite bristande motivation, så hade jag inga högre förväntningar på Stockholm Marathon i år. Jag var liksom inte spänd eller nervös som jag kunde se att andra var. Jag kände att nånstans 3.00-3.10 känns rimligt och det tänkte jag i Boston också och då blev det 3.09. Men jag såg fram emot att springa och vädret såg ut att bli bra för oss löpare. Jag kom inte i säng i någon bra tid, hade ingen lust och var tvungen att äta och det blev nästan vid midnatt. Men jag sov bra och vaknade bra och hade 2 timmar till frukost, lite fixande och packande. Men tiden går fort ibland så det var dags att sticka iväg. Vi var ett gäng från jobbet som skulle springa och de hade bestämt en tid och plats på Östermalms IP och då är det bäst att lyda. Men jag hann med att träffa lite andra sköna löpare också. På något sätt är det ju här det händer, här man träffar löpare som man kanske följer via sociala medier eller bara träffar på just Stockholm Marathon.
Efter att ha lämnat in kläderna i ganska god tid, det var ju okej väder, tog jag mig upp till min startgrupp. Jag är inte där i så god tid, men det räcker och man kan jogga lite i den bakre delen av startfållan. Det var ny bansträckning i år och det var inget jag såg fram emot, men heller inget jag kunde påverka så det var bara att ställa in sig på en delvis ganska kuperad banprofil. Även om jag trodde att realistisk tid var 300-3.10 så känns det lite fånigt att sikta på en tid precis över 3 timmar, så självklart skulle jag spänna bågen och gå ut i runt 4.10 tempo, som halvvägs blir 1.28 och så långt trodde jag att det skulle vara lugnt. Och jag ville inte ligga bland farthållarna, jag hamnade efter dem i starten ett år och då blev det tjockt att springa förbi på Valhallavägen, så planen var att komma iväg före dem och hålla dem bakom mig så länge det varade.
Starten går och jag håller mig lugn, vi kommer ut på Valhallavägen och rullar iväg. Ser lite kända löpare runt omkring mig men ska göra mitt eget lopp. Jag hittar snabbt en rytm på 4.05-4.10 och ungefär som vanligt så känns det ganska bekvämt, i alla fall så här i början. Vi kommer ner på Strandvägen och jag är nöjd med mitt flow. Publiken är ganska med på noterna och någon känner igen mig. Förbi Kungsträdgården och slottet och nuförtiden går det väldigt snabbt att komma så långt, nu när korta varvet springs först. Men istället för Slussen och Söder Mälarstrand ska vi nu lite längre upp på Södermalm, först upp till starten och Hornsgatan och sen följa den hela vägen upp till Zinkensdamm, typ samma ”hemska” slakmota som det var att springa upp Flemminggatan på Kungsholmen när banan gick så. Och efter Zinkensdamm blir det ännu värre när vi ska uppför Lundagatan och sen springa ner till Västerbrons brofäste. Jag kände i dessa kuperade delar att pulsen steg direkt så jag fick hålla mig lite lugn. Efter kuperade Södermalm kommer Västerbron som också ska besegras. Första varvet gå Västerbron oftast bra, det är ju fortfarande på första milen. Ner på Kungsholmen Norr Mälarstrand och 10 km passerar jag på runt 41.30 gissar jag och allt känns bra.
Men det är en konstig känsla att snart vara tillbaka på Stadion och ändå bara sprungit 10 km. Efter att man passerat Stadshuset börjar nästa passage med motlut, från T-centralen upp till Karlavägen. Vi springer på mindre roliga Torsgatan och sen svänger vi in på böljande Odengatan och 15 km passeras när vi sprungit över Sveavägen. Här ringer min mobil, ja, jag har mobilen med mig när jag springer. Jag undrar vem det kan vara, alla som kan vilja prata med mig vet väl om att jag springer. När Garmin visar att jag missade ett samtal från polaren så förstod jag att nåt var fel, han skulle inte ringt mitt i loppet annars. Jag anade att det var något med chippet, jag stannade till och ja, chippet fanns där. Men det pep inte när jag sprang över tidtagarmattan. Vad fan, vilket skit, vilket strul, varför delar de ut chip som inte funkar? Jag var inte nöjd och under några kilometer funderade jag mest på hur jag skulle göra, om jag skulle bryta eller fortsätta. Jag tänkte att förhoppningsvis har de nåt sätt att reda ut deras misstag. Att springa länge på Karlavägen bort till Radioshuset är också nytt och det funkade väl bra. Men jag hann tänka ”åh, nu ska vi ner på Strandvägen igen innan jag såg att löpare en bit framför mig svängde vänster och jag bara ”visst fan, vi ska ut på Djurgården också. Öppna fält vid Gärdet, Gyllene Tider spelas från något lastbilsflak på toppen av von Essens väg och vi rullar ner mot passering vid halvmaran och jag gissar att jag hade runt 1.27.
Passeringen av halvmaran på en mara, dvs hälften av loppet, kan vara och kännas ganska långt bort, av olika anledningar. Ibland kanske man tycker det börjar bli jobbigt redan innan halvmaran och det är ju lite tidigt när det är så långt kvar. I lördags tyckte jag att det var långt till halvmaran för att det var så långt ut på andra varvet, när man hade gjort ett varv hade man väl sprungit typ 16 km eller nåt sånt, så då är det ju en bit kvar till häften. Men jag kände mig okej i kroppen när vi rullade ut mot hamnen och inspirerande för mig att jag kände att jag plockade löpare. Inte för att jag vill något ont om andra löpare, men det stärker en själv när man kommer ifatt andra löpare och känner sig relativt pigg. Jag lugnade ner farten i uppförsbackarna som finns där ute för att inte flåset skulle gå upp så högt och även backen upp förbi Manillaskolan gick bra. Kilometrarna rullar på och det piper till i klockan vid jämna mellanrum utan att jag behöver ”längta” till varje ny kilometerpassering. Vi springer förbi Gröna Lund och kommer tillbaka fram till Strandvägen och jag känner att jag har bra fart när jag svänger in på den populära gatan. Här kommer jag ihåg speakern, som sa ”det är fortfarande bra fart på löparna som kommer nu” och man skulle ju kunna tänka sig att jag blev nöjd över att han tyckte att vi hade bra fart, men jag tänkte nog mer att ja det vore väl fasen om vi som ligger bland de 300 främsta av typ 15000 löpare inte skulle ha bra fart. Som att när 1000 löpare har passerat sen är resten långsamma. Ja, ja, säkert en tolkningsfråga och man kanske också tolkar saker olika när man är pigg och trött. Men jag tycker det går bra och det är mycket publik just här och passeringen av Garmin vid slottet piggar alltid upp och sen passeras 30 km som alltid är en skön passering att ha lämnat bakom sig. Jag hade sprungit och hoppats på att jag skulle ha runt 2.05 dit och nu blev det nog ganska exakt 2.04, dvs 4.08 min/km i snitt och det var jag ju väldigt nöjd med, att jag hållit farten så bra från start och hela vägen hit.
Men istället för att ta emot all publik som brukar stå vid Slussen och sen rulla ut på sköna platta Söder Mälarstrand så ska vi upp på Hornsgatan och hela vägen upp till toppen av Lundagatan igen. Men kollegor hejar och langar vid Mariatorget så det blir ett bra delmål att tänka på och sen står skyltmannen på Lundagatan innan man når toppen. Här är jag nog inte så pigg men jag tappar kanske inte jättemycket. Ut på Västerbron en andra gång och nu går det tyngre, jag känner att jag stapplar fram och det är inga löpsteg från skolboken, men man får jobba med armarna och göra så gott man kan efter 34 kilometers löpning. Så det var väldigt skönt att få rulla ner för Västerbron och komma ut på platt Norr Mälarstrand.
35 kilometer passeras på jag vet inte vad men jag har för mig att jag tänkte att 3 timmar måste gå. Club Running Sweden står och hejar här också innan vi kommer fram till Stadshuset. Och man ställer in sig på de sista 7 kilometerna som är ganska tuffa i Stockholm. Från T-centralen och upp till mål är det nästan bara uppför eller platt, nästan inget nerför alls. Jag tar det sista av den energi jag hade med mig och svänger in på Torsgatan. Jag lägger märkte till att det är glest med löpare och jag tänker att för att vara en tid precis under 3 timmar känns det som ganska få löpare eller i alla fall där och då framför mig. Torsgatan är som vanligt väldigt lång och svagt uppför. Det är med glädje man svänger in på Odengatan även om klättringen fortsätter. Toppen vid Odenplan närmar sig och vi får en liten nerförsbacke över Sveavägen innan det går uppför igen. 40 km passeras på 2.47 om jag kommer ihåg rätt. Nu ska bara inget hända så har jag sub 3 i handen.
Jag känner mig piggare och starkare än vad jag brukar göra i det här skedet i Stockholm Marathon så jag har egentligen ina problem och känner att steget är förhållandevis bra i det här skedet av loppet också. Och lite kul för jag fick mycket feedback från publiken att steget såg bra ut även i senare skedet av loppet. Vi passerar 41 km och svänger vänster och tar sista uppförsbacken på Sturegatan och det känns fortfarande bra och jag plockar löpare. En kort sväng på Valhallavägen och ner mot Stadion och vips är vi inne på de röda tartanbanorna där vi har samlats med TSM sedan träningen började där i höstas. Alltid kul att springa de sista hundratals meterna inne på Stadion innan målet. Nu hade jag ju inget fungerande chip och det var mycket riktigt så, min farhåga stämde. Jag klockade mig själv till ungefär 2.57 men om jag får någon tid så småningom vet jag inte vad den kommer bli. Även om de kan se på målkameror när jag när jag springer över mållinjen så har de nog svårare att se vad klockan var när jag sprang över startlinjen.
Jag stannar kvar lite efter mål, dels prata lite med andra sub 3 löpare men också prata med funktionärerna om mitt chip så de noterade i alla fall att chipet på startnummer 935 hade varit kasst. Jag kände mig helt okej efter målgång också. Jag ska inte säga att jag kunde sprungit fortare men det är inta alltid jag känner mig så pass okej efter mål som jag gjorde den här gången. Och väldigt skönt och kanske framförallt en lättnad att det fortfarande finns där, inte med tanke på förutsättningarna som varit under våren. Så nu blickar jag framåt mot nya mål, nya marathon. Under hösten blir det nog lite resor utomlands igen, det är trots allt där de stora marathonloppen går och då blir det ju också en resa och kombination i ett. Berlin och Venedig känns ganska klara, sen är jag anmäld till New York också, men vi får se vad det blir, finns mycket skoj där ute i världen.
