Idag var det Prinsens minne i Halmstad, det klassiska loppet som går utmed Prins Bertils stig. Det var inte något lopp jag hade med i långtidsplanen eftersom jag inte visste om jag skulle vara hemma den här helgen. Men nu blev det så och jag har också en löparpolare som gärna ville ha lite hjälp med farthållningen och det börjar nästan kännas som det blivit lite av min grej. Jag kände inte heller mig i form för att ge järnet för egen del och då kunde jag ju lika gärna ställa upp och få ett bra pass. För det skulle inte gå sakta på något sätt, vi skulle sikta på under 1.27 på halvmaran som innebär 4.07 min/km i snitt, så jag skulle helt klart få kämpa jag också, men jag kunde ju försöka kämpa i jämn fart. 1.27 är också i krokarna runt vad jag brukar öppna första halvan på marathon så fartkänslan borde finnas där.
Vädret när jag vaknade var liksom ingenting, dvs vit molnig himmel och 18 grader, bra för att springa helt enkelt. Jag var på plats en dryg timme innan start, skulle ju efteranmäla mig. Träffade på lite folk man hejar på, pratar någon minut med, det är ju ändå lite hemmabana det här och en del kände jag igen från sociala medier. En timme går fort, lite uppvärmningsjogg så var vi redo och regnet var också redo. Starten går och det är lite lustigt för det är på samma ställe som vi sprungit intervaller på tisdagarna men när allt är uppbyggt och med mycket folk känner man knappt igen sig. I drar iväg och eftersom jag känner att jag ”jobbar” så är jag noga med farten direkt och kollar klockan varje minut. På en minut får vi inte hinna mer än 250 meter, gör vi det går det för fort. I början är det lite stig i skogen och småtrångt som också kan kännas frustrerande. Men allt går bra, farten sitter där och det blir lite lättare att hålla koll och välja spår när vi kommer ut på asfalten. Det märks att en del går lite fort, men de flesta verkar ha hyfsat koll på läget. Vi rullar på och jag känner att vi har en del löpare med oss och det är ju lite kul. Strax innan 5 kilometer springer vi ner på Prins Bertil stig och vi passerar 5 km på runt 20.20-20.25 nånting, klart godkänt. Regnet vräker ner och det är ganska blött att springa i alla pölar som uppstår på både grus och asfalt. Men, det är bara att köra och jag tycker det rullar på i en bekväm men bra fart. Efter runt 8 km så kommer vi upp på vägen som leder sista biten in till Tylösand, ni vet där man med bil svängt av vänster från vanliga Tylösandsvägen och åker in bland golfbanorna. Strax innan 10 km så känner jag hur min inte helt perfekta vad börjar göra sig lite mer påmind. Jag har ju känt av den men tyckte det blivit bättre senaste dagarna. 10 km passerar vi på ca 40:50, helt i linje med tänkt 4.05-fart som vi skulle sikta mot första milen. Men jag känner att vaden inte vill springa mer och jag springer bara några hundra meter innan jag berättar för Åsa och bestämmer mig för att kliva av. Jag vet att jag gjorde rätt och jag kände inte så mycket ”fan också” utan det var helt naturligt att kliva av när kroppen talar om för mig att jag ska stanna.
Jag gick till närmsta vätskekontroll och berättade läget och sen började en lång kall väntan på att bli upphämtad och körd till målet. Så när jag väl kom till målområdet var det bara att hämta ut överdragskläderna och få skjuts hem snabbast möjligt till en varm dusch. Lite synd, för minglet efter mål hade säkert varit roligt. Men, det blir inte alltid som man tänkt sig.
Men, det gick bra för Åsa resten av vägen och hon sprang in på nya fina personliga rekordet 1:26:11. Hon fortsatte helt enkelt att hålla jämn fart och det är hon bra på.
