Då var det dags att skriva en race report Venedig Marathon 2017. Rent spontant skulle jag kunna säga att den kanske blir lite annorlunda än vanligt, av olika anledningar. En anledning är att, som jag nämnt lite om på instagram, att vilket lopp jag springer kan ju grunda sig på att jag gärna vill springa ett specifikt lopp men också för att jag gärna vill besöka en specifik plats och det är ju lite det fina med detta att springa lopp utomlands, man kan se det på så många olika sätt och välja olika ”taktik” varje gång. I detta fallet var jag sugen på att besöka Venedig och att det fanns ett marathon som passade bra i tid gjorde valet enkelt. Men jag har också haft skavanker med en vad och en häl senaste tiden så det har inte blivit så mycket löpning sen i somras och senaste passet över 18 km var nog i juli. Därför hade jag inget guld, silver och bronsmål på det sätt jag beskrivit ett antal gånger tidigare utan jag hade inget tidsmål alls utan målet var att kroppen skulle hålla eller iaf inte blev sämre var det viktigaste.
Venedig är en speciell stad med mycket vatten vilket innebär att där en vanlig stad skulle ha busslinjer har Venedig båtlinjer. Men man upptäcker Venedig bäst till fots så jag har gått en hel del dessa dagarna. Detta gjorde att när jag i morse skulle ta mig till platsen där bussarna gick till starten så var det båt som gällde och jag hade ingen koll alls. Varifrån går den, vilken linje, vad kostar det, osv. Min tanke var att jag skulle gå dit där bussen skulle avgå och det hade kanske egentligen gått bra, men kl 6 på morgonen var det kolsvart i Venedig och jag kunde såklart inte ge mig in i stans alla labyrinter. Men, det gick fint, jag hittade en båt och tajmingen med bussen blev kanon. Ståplats på bussen iofs, men jag sov nästan ändå så det var lugnt. Väl framme vid starten så fanns det ett stort tält att hålla värmen i, äta frukost, byta om, osv. Jag satt och kurade och käkade lite, tittade på folk och hur de agerar. Ganska kul att dra slutsatser utifrån vilket land de kommer ifrån. Med ungefär en timme till start var det dags att lämna in klädpåsen och hålla värmen utomhus. Jag strosade omkring, hittade lite mer ställen att kura inomhus och jag hade också en svart sopsäck som jag gick omkring i. Efter ett tag gick jag in i startfållan och började smålufsa lite, men herregud, att ens röra på kroppen som kändes stelfrusen trots sopsäck var ingen lätt känsla. Men tiden rullade på och helt plötsligt var det dags för start. 8000 anmälda löpare, jag stod i första ledet av fem, förutom elitledet, men jag undrade nästan vad jag gjorde där för mitt fokus var ju att följa känslan och hålla en tumme för att kroppen håller. Men farthållare för 3.20 i mål stod i samma fålla så då tänkte jag att jag står kvar.
Starten går och jag lufsar iväg, verkligen lufsar jämfört med hur andra marathonstarter brukar se ut. Jag märker hur en del är ivriga att fixa sig en bra position redan de första 200 meterna trots att det egentligen inte är så trångt. Men, men, det är ju bara 42 km kvar så det gäller tydligen att ladda från start. :-) Jag kommer in i en skön lunk och att jag inte känner något i kroppen, dvs vad och häl, är ju bra, men jag vet ju också att det brukar dyka upp efter ett tag. Det är inte dåligt med 8000 löpare på något sätt, men det blir ändå lite glest efter några kilometer och det bildas lite klungor som egentligen upplöses lika fort som de blir till. Eftersom jag liksom har lufsat ifatt bakifrån så har jag något högre fart vilket faktiskt märks, jag skulle behöva sänka farten för att landa in i klungan men istället så håller jag en fart som känns lagom och framförallt lugnare än vanligt. Grupper kommer och går som sagt och ibland känns det som jag är lite lok åt en grupp och visst, det kan jag väl vara, så länge jag kör mitt race så får andra hänga på om de vill.
Vid 10 km hade jag planerat att jag skulle stanna och lägga upp en film på instastories och jag följde min plan vid vätskekontrollen strax efter 10 km. Detta gjorde att jag hamnade lite efter men jag hade mitt flyt och kom ikapp igen. Vi springer ute på den italienska landsbygden och ibland kommer vi förbi någon större by och lite åt det håller är det i Boston Marathon också. Jag passar på att se lite hur de verkar ha det här ute på landet. Jag har ju inte sprungit så långt på väldigt länge så det kändes nästan som vi behövde vänta på passeringen halvvägs, pannbenet för långdistans är inte riktigt med i matchen. Men till slut kom vi halvvägs och det blev en ny film. Det känns lite konstigt när jag ställer mig vid sidan om, filmar mina medlöpare och hejar på dem, för att sen springa ifatt dem som inget har hänt. Jag kan tänka mig att några tyckte jag var lite fånig, men det struntade jag i. Jag tror också att någon försökte prata med mig, men jag tror det var på holländska för jag sprang med en tröja med en KLM-logga på ryggen. Man springer alltså från landsbygden och in till Venedig och konceptet är alltså liknande i Boston och jag brukar jämföra det med om att vi skulle springa från Arlanda till Stockholm. Fram till 27 km rullar det på fint, men en stund innan 30 km börjar det kännas lite långt och jag passar på att stanna vid en snygg bro för en selfie, så fick jag ju vila lite också. Vi ska springa på en lång bro över till Venedig och jag vill att den ska dyka upp för när den har dykt upp kan den fortare ta slut. Men först ska vi springa igenom parken vid brofästet. Jag är lite trött och lägger mig ibland bakom några andra och ”vilar” lite. Och äntligen kommer vi över till Venedig, det tror jag alla har väntat på. Jag gissar att det kommer hända lite mer och det kommer vara mer folk rent generellt och visst har jag rätt. Vi springer ibland alldeles intill vattenkanten och det har svämmat över lite så det är ganska blött, men jag tror inte någon brydde sig, knappt jag heller, man hade inget val. Kroppen har varit okej, men nu börjar jag bli väldigt trött i höftpartiet och jag känner också hur det börjar svida ordentligt kring höger knä. Venedig är fylld med kanaler och alla dessa kanalerna som vi behöver passera har de byggt ramper på broarna för oss löpare så det blir ett gäng broar att springa över, jag tror jag såg siffran 14 och det var sjukt jobbigt. Jag stannar till ett par gånger och kör lite filmer för stories och vilan är välkommen. Till slut kommer vi fram till San Marco också, Markusplatsen, och där har av någon anledning sjukt mycket vatten samlats så på ett ställe var det säkert en decimeter djupt. Där var det inte tal om att inte bli blöt, det var snarare så att man fick lyfta på fötterna lite extra. Här nånstans ser jag att det kanske är runt en kilometer kvar och det är såklart lite skönt. Efter en sväng inne på Markusplatsen kommer vi ut till vattenlinjen igen och vi har ytterligare några broar att passera innan det är dags för målgång. Men till slut hör jag speakern och jag ser var målet är. Ner för sista bron och på upploppet stannar jag till en sista gång och börjar filma och får igång publiken ganska bra och snurrar ett varv innan jag springer vidare in i mål.
Jag kände mig lite trött de sista 5-7 kilometerna men jag är glad att jag inte fick ont i vaden eller hälen. Hälen kände jag lite vi något tillfälle, men inget illa. Jag tar någon ny selfie och börjar ta mig bort genom allt det som händer efter målgång, med medalj, plastskynke, massage, osv. Sen börjar det jobbigaste, ta mig tillbaka till hotellet. Det kanske var 1-1,5 km och jag hade lite svårt att gå med tanke på hur det sved i vänster knä. Men, man måste ju, så jag biter ihop och tar mig hem. Väl inne på rummet känner jag det lite tydligare, jag är väldigt trött i vissa partier i kroppen. Så det blir en varm dusch och lite slappande på sängen. Men jag ville passa på att gå ut lite till så jag tog mod till mig, klädde om och gick ut. Kameran var med och det blev en hyfsad runda inkl middag innan jag var hemma igen.
Så det är alltså med en viss lättnad jag nu kan känna att problemen med vad och häl är ganska borta och det är hälen som inte är bra, men jag kunde springa med det iaf, så det känns lugnt. Så nu kan jag så småningom börja träna lite mer hemma, det har varit väldigt sparsamt med träningen senaste tiden.
Lättad efter målgång att vaden och hälen höll ganska bra!
